Julskinkan kostade skjortan…

Ni vet, när man står där i kassan och betalar och tycker att det blev väl ändå lite väl dyrt? Vid närmare eftertanke när man studerar kvittot efter något som sticker ut frågar man hen i kassan om julskinkan verkligen ska kosta 765 kronor? Jag är ju lyckligt singel (fritt för tolkningar:-) och det kändes plötsligt som om jag veckohandlat till en fempersonersfamilj. Nej, julskinkan var inte en avknoppning av Pata Negra, ej heller kom den från någon lycklig liten gris som fått daglig massage, sprungit fritt i naturen och levt ett liv i lyx. Det var en vanlig rimmad julskinka. Man skulle kunna tänka att det var en kändisskinka, av ett speciellt märke som bara rika knösar känner till – som en väl förborgad hemlighet – har man råd men en julskinka som kostar 380 kr/kilot så har man garanterat en snackis på lördagens glöggfest. Jag kan i alla fall berätta att jag gick från affären med nypressade sedlar i plånboken och två kilo skinka till rätt pris och kände mig rätt nöjd:-)

På något sätt känner man sig lite rikare när man har sedlar istället för ett plastkort. Ja, jag vet – född på 60-talet i det närmaste en dinosaurie – men hur gör man egentligen med veckopengen nuförtiden?