Hjälper det om jag säger att jag älskar er…

Av , , Bli först att kommentera 7

Man brukar säga att det tar tre generationer – för att rota sig eller för att bli accepterad som en infödd. Jag vet allt det där, kommen från Norrbottens inland vet jag allt om tillhörighet. Jag var någon. På den plats jag föddes hade min farmors farfar skapat en plats till – mig. Här i Umeå är jag ingen. Har ingen tänkarsten, inget träsk (sjö) att titta ut över, ingen lerpöl som är min egen. Jag har ju endast bott här sedan 1992, först i Obbola och sedan i Umeå. Jag älskar den här staden, men det är få människor som jag känner, som är som jag. O-urban, blyg lantis, mormor – jag kan redan se alla svaren på dejtingsidan – helt unik troligtvis. Man kanske inte tror att norrbottningar och västerbottningar är så olika – om man inte upplevt båda delarna.

I Norrbotten tiger man och lider (utåt sett) och klarar det. Man lär sig helt enkelt att själv är bäste dräng. När närmsta grannen är tre kilometer bort får man helt enkelt fixa det själv – exv att organisera en och annan vild strejk och få ett resultat. Man är typ – urtypen av vildmannen eller vildkvinnan. Det är vare sig mjäkighet eller social kompetens som uppskattas först och främst – det är resultat. Ska man klara sig i vildmarken, in the middle of nowhere får man inte vara ömhudad. Nej, man ska klara av att gå kilometer efter kilometer och plocka allehanda bär, dra hem ved, klyva den, elda i vedpannan varje morgon, etc, etc. det tar typ – aldrig slut. Det du äter ska du helt enkelt gjort dig förtjänt av. Men så kommer man till Västerbotten. Här är allt – lite finare. Allt ska diskuteras och has en åsikt om. Man pratar väldigt mycket – och är inte överens. För det finns så många åsikter om saker och ting. Fåglarna, häckningsplatserna, storleken på gatstenarna, hur vi har det – här i Umeå. Alla som är födda i Umeå (och som har sin farmors farfar i gott minne) älskar den här staden.

Jag älskar också den här staden. Jag ser den genom mina glesbygdsögon när jag strosar hem till mig Öst på stan. Jag är inte ensam. Det här är min stad. Nu gör jag den till min…

Att möta sig själv i kollektivet…

Av , , Bli först att kommentera 3

Performance. Mitt liv är baserat på intuition säger den berömda performancekonstnären Marina Abramović. Jag åker till öst för att lära mig och sedan till väst för att lära ut. Jag jobbar jämt. Hela mitt liv har jag haft en bestämd känsla av att jag har ett uppdrag. Jag finns på denna jord och i detta liv för ett syfte (fritt citerat från en intervju med MA på Moderna museets hemsida).

Jag var tvungen att googla efter jag sett en film på Netflix om intuition där bland annat Abramović intervjuades och en sekvens från hennes performance The Artist is Present från 2010 visades – på The Museum of Modern Art i New York där hon under flera månader satt på en stol och folk fick köa, vänta på sin tur för att sätta sig på en stol mittemot Marina och möta hennes blick under en minut. Allt hörde till verket, den ringlande kön in till museet, väntan och sedan att alla runt omkring betraktade Marina och den person som satt i mitten på var sin stol och tittade på varandra under tystnad. För många som satt där började tårar att rinna och efter stunden tackade de Marina för upplevelsen. Jag vill minnas att MA i filmen sa något i stil med: det händer något när man är tvungen att möta sig själv.

Jag har alltid funderat över vad det innebär att möta sig själv – på riktigt. Gör jag inte det ständigt eller möter jag bara mig själv när jag är i ett kollektiv och på så sätt ser mig själv med andras ögon? Vad innebär det egentligen att möta sig själv eller så är det kanske mötet med personen mittemot som är det centrala. Avskalat, utan mobiltelefon, utan tillbehör, utan livlinor – känna något just här och nu – i en talande tystnad. Mitt liv är baserat på intuition säger Marina.

Mitt liv är en enda lång performance säger jag…

I Jardin du Luxembourg 2009

IMG_0217 (2)

Ingenting är längre heligt…

Av , , Bli först att kommentera 2

Nej, jag vill inte bli medlem. Nej, jag är inte intresserad av att köpa. Nej, nej, nej – och förresten känner inte du mig – så kalla mig inte Kära Britta! i det masskopierade brevet med det fantastiska erbjudandet. Nej, jag gillar inte den stora reklamskyltningen vid min busshållplats ”Silent night, holy gigabyte”. Den får mig bara att ännu en gång tänka: Nej. Det har gått för långt. På bankerna finns inga kontanter – men som potentiella kunder i racet som kallas ständig tillväxt är vi en guldgruva.

Jag ärvde en julkrubba i våras. Min mammas julkrubba som tillhör min barndom. Alla figurerna som jag flyttade ut ur stallet och sedan in i stallet Skulle kamelen stå inne i stallet eller utanför? Och det lilla Jesusbarnet som man inte fick tappa bort – en krubba utan Jesus – huvudpersonen – gick inte för sig. Oavsett om man tror eller inte tror är Stilla natt, heliga natt en psalm som många älskar. Enligt Wikipedia är den översatt till ca 300 språk från den ursprungliga tyska versionen.

Stilla natt, heliga natt!
Mörkret flyr, dagen gryr.
Räddningstimman för världen slår,
Nu begynner vårt jubelår.
Kristus till jorden är kommen.
Oss är en frälsare född.

DSC_0495[1]

 

I say love, it is a flower, and you, its only seed…

Av , , Bli först att kommentera 4

Det var filmen The Rose, jag såg den på bio – kan ha varit 1979 – i alla fall – så lämnade filmen ett outplånligt intryck hos mig Jag såg den med min sambo, jag var 18 år Efteråt köpte jag LPn och spelade den högt när jag var ensam i vår tvåa på Tunnan på Djupviken. Nu snackar vi Piteå:-) Jag hade pippi på att spara biobiljetter och skrev alltid på baksidan datum och vem jag sett filmen med – i ett anfall av städiver eller möjligtvis en flytt så slängde jag alla biobiljettlappar. Synd idag kan jag tänka. Bette Middlers låtar har aldrig lämnat mig, jag älskar dem fortfarande och den känsla de ger mig av total retro-känsla – jag var där. Jag såg filmen. Jag älskade låtarna och gråter än idag när jag lyssnar på slutet och frasen när hon står framför publiken i sin hemstad och säger ”Where are you going, where is everybody going”.

When the night has been too lonely and the road has been too long
And you think that love is only for the lucky and the strong
Just remember in the winter, far beneath the bitter snows
Lies the seed, that with the sun’s love in the spring becomes the rose

Låt oss alla minnas fröet som när våren kommer och med solens värme slutligen blir en vacker ros…