Jag nämnde i mitt förra inlägg om min nya upptäckt på Youtube-himlen: Jordan Peterson. Den senaste veckan har jag lagt ned all annan kvällsverksamhet, förutom det livsnödvändiga, för att lyssna på Peterson. Han är liksom för bra för att vara sann, har svar på alla frågor, men när jag sedan såg att det i senare filmer fanns en ruta om att man kunde ge ekonomiskt bidrag så tänker man en gång till.

I alla fall publicerades en artikel i ”The star” den 25 maj 2018 av hans kollega och vän sedan många år ”Bernard Schiff is professor emeritus of psychology at the University of Toronto and former publisher of The Walrus”, citat ”I was once his strongest supporter. That all changed with his rise to celebrity. I am alarmed by his now-questionable relationship to truth, intellectual integrity and common decency, which I had not seen before. His output is voluminous and filled with oversimplifications which obscure or misrepresent complex matters in the service of a message which is difficult to pin down. He can be very persuasive, and toys with facts and with people’s emotions. I believe he is a man with a mission. It is less clear what that mission is.”

”I knew Jordan when it was possible to know him up close. He was always a complicated man. Even then, it was hard to get a fix on what he was doing. But some things were clear and consistent. In retrospect, I might have seen this coming. I didn’t.” Slut på citat.

Peterson talar om biologi och att människor alltid måste sträva efter att bli bättre. Och varför inte – vad är alternativet, men han har en tendens att ta upp Skandinavien som ett avskräckande exempel, att strävandet efter jämställdhet inte har inneburit några förändringar här, utan tvärtom det motsatta – det går en manlig sjuksköterska på tjugo kvinnliga. Att lönegapet inte alls har något med kön att göra, utan mest beror på deltidsarbete och att kvinnor väljer yrken som är mindre betalda och inte är beredda att ta på sig högre, kvalificerade arbeten där man måste jobba 70-80 timmar i veckan. Men, på något sätt missar han poängen, fastän han förklarar att kvinnor i högre grad är ”agreeble” och män är ”not agreeable” – kvinnor ställer inte de krav de borde göra – men att de i större omfattning insett att meningen med livet inte är att hela tiden jobba – utan väljer familjen istället och att han i sitt yrke som psykoanalytiker tränat kvinnor på ställa krav. Han tror på hierarkier, de som alltid funnits, och alltid kommer att finnas kvar. När jag såg intervjun som gjordes på Channel 4 av Cathy Newman, det första jag överhuvudtaget sett om denne man – tyckte jag att hon hade en väldigt ilsken och överdriven intervjuteknik. Hon verkade frustrerad och visst lade hon ord i hans mun, som att ”You think”.. och sedan var det inte egentligen vad han hade sagt – men hon var en lätt match för Peterson. Verbal, snabbtänkt och kanske i högsta grad ”not agreeable” högg han till slut till som en kobra med orden ”got you” när hon totalt tappade fattningen. Vem var egentligen offret i den här intervjun – om man nu ska tala om offer – men på något sätt fanns där i alla fall inga vinnare. Och kanske är det just detta som ligger män i fatet – att hela tiden ska någon vinna? Kanske är såväl män som kvinnor blinda för sina egna skuggor när det gäller kön och vilka saker man helt enkelt borde slipa bort. Kanske gäller även detta en psykoanalytiker.

I kvällens Sportspegeln fanns ett inslag om skräckläkaren Larry Nasser som utsatta kvinnliga gymnaster för övergrepp under en lång period, citat TV.nu/Sportspegeln ”För 54-årige Larry Nassar väntar ett fängelsestraff på 25 till 40 år för olika former av sexuella övergrepp, enligt AP. Han är sedan tidigare dömd till 60 års fängelse för barnpornografibrott. Larry Nassar var lagläkare för USA:s gymnastiklandslag, som på senare år blivit en stormakt i gymnastikvärlden och radat upp de tyngsta OS-medaljerna.”

Det är fruktansvärt. Man dör en smula inombords varje gång dessa historier uppdagas. Hierarkiernas plats i världen kanske inte går att göra något åt – men toppen kan hela tiden förändras…