Det finns ingen vilja längre att uttrycka sig på ett stilfullt sätt…

Tänk 30-tal, tänk poeter, tänk filosofer och kompositörer. Tänk på ord som upplyfter istället för att klanka ned. Men klanka är ett väldigt fult ord. Det liksom skär i öronen bara man skriver det. Man skulle kunna skriva kritisera, debattera, interagera istället för revirmarkera. ”Du är en jävla idiot”!!! – så skriver ingen som hade Gunnar i svenska i högstadiet. Säga vad man vill om Gunnar, men när han spände sina isblå ögon i en skrev man med darrande hand ned alla tjugo orden i diktamen helt korrekt. Undra på att han sedan klagade över att jag hade så ful handstil. Gunnar var en klippa.

När jag gick i skolan fanns inga rättigheter – enbart skyldigheter. Läs läxorna, skriv bra på proven, ät upp maten, gå ut på rasten, var tyst, lär dig något för allt i världen, känn till din och Europas historia, läs böcker, intressera dig för språk, väx upp och bli något! Och tro inte att du kan skolka och komma försent till lektionerna – då blir det rektorsexpeditionen nästa.

Det var sannerligen livets skola. Sätta sig i skolbilen klockan sju varje morgon. Kliva på bussen kvart över sju och sedan framme på skolan en timme senare. Jag åkte tolv mil varje dag för att ta mig till skolan och hem igen. Så kom inte till mig och gnäll om ditten och datten. Det är bara att bita ihop och tro att det blir bättre imorgon. Och för det mesta blir det faktiskt det.

Så nu till inledningen om de vackra orden. Ord på pränt sitter kvar i huvudet på något sätt, som ett fotografi i minnet. Jag saknar de orden på nätet. I kommentarerna bland inlägg som man ramlar in på. Det är så mycket underliggande som gror, som om människor är alltigenom bittra och desillusionerade – eller enbart gnälliga. Väx upp – skulle Gunnar ha sagt…

Den stunden av Karin Boye

Ingen andlös sommarnattshimmel
når så långt in i evigheten,
ingen sjö, när dimmorna lättar,
speglar sådan stillhet
som den stunden –

då ensamhetens gränser plånas ut
och ögonen blir genomskinliga
och rösterna blir enkla som vindar
och ingenting mer är att gömma.
Hur kan jag nu vara rädd?
Jag mister dig aldrig.
Etiketter: ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>