”Lögnen har normaliserats” skriver Göran Rosenberg…

Jag läser hans essä ”Därför har jag förlorat hoppet om journalistiken” i dagens Expressen (8/7 2018), citat: ”Hur vi berättar världen är ingen liten sak. Vi kan berätta den bättre och vi kan berätta den sämre, beroende på vår förmåga att sanningsenligt gestalta våra erfarenheter av den. Sanningsenlighet är inte detsamma som sanning. Sanningsenlighet är en strävan, inte ett resultat. Journalistiskt berättande kan ta sig många uttryck och handla om allt mellan himmel och jord, men journalistik kan inte vara fiktion och lögn.”

Det är något med skrivna ordet som måste tas på allvar. Ett skrivet ord står där för alltid. Falska påståenden, anklagelser, tillmälen, lögner står där för alltid. När man läst något är det som om det fastnar i hjärnan. Lögnen har normaliserats, skriver Göran Rosenberg. Det tål att tänka på. Inte minst när man läser en del bloggar här på VK med anklagelser hit och dit – får man verkligen skriva vad man vill om andra som en sanning? Hur ska jag som läsare veta om det är sanning eller ej – och inte enbart den uppfattning som skrivaren har? Kommer anklagelserna att ta slut?

Jag tänker en del på Donald Trump, att någon kan bli president i USA som på möten, i television och twitter uttalade sig nedlåtande om kvinnor, gör narr av en funktionshindrad reporter, gör uttalanden som ”det är bara ”locker room talk”, ”grab her by the pussy”, säger att seriösa journalister är ”folkets fiender”. Det är inte osant att skriva det – han har bevisligen sagt de här sakerna och skriver ofta om olika personer ”a sad person, a very sad person”. Ändå, trots detta blir han USAs president.

Det tål att tänka på…