Fattas bara några lökkupoler på Rådhuset så är vi framme…

Jag gick en morgonpromenad i morse innan staden vaknat till liv. När jag passerade Grön Eld tänkte jag att stadsarkitekterna i Umeå verkar ha fått dille på betong och rutmönster. Kalt, svart, grått, platt och trist. Jag gick i mitten på Rådhusesplanaden, log för mig själv och tänkte att på den här grusgången har många gått före mig – i en annan, vackrare tid. Jag tittade upp – hänförd…

Så otroligt vackert! Björkarna, blomsterarrangemangen. Jag fortsatte min färd – mot Rådhustorget…

Plattläggningen får mig nästan att vilja gråta – eller inte – ingenting här frammanar någon som helst känsla – utan får mig istället att tänka på Röda Torget i Moskva. Det saknas bara en militärparad och några lökkupoler.

Ska det verkligen vara så här, platt och livslöst? Mitt förslag är att man bryter upp en del i mitten och gör ett liknande blomsterarrangemang som längs Rådhusesplanaden eller en fontän – eller i princip vadsomhelst är bättre…

Jag gick vidare på min väg hem.

Det gäller bara att fortsätta gå och hoppas på…