När man skrivit om allt – vad finns då kvar?

Man kommer på att just det ska jag skriva om och sedan blir det googling på det ”nya ämnet” och namnet på min gamla blogg för säkerhets skull och så dyker det upp ett inlägg från 2011. Det var serien ”En röst i natten” där Jack Killian satt och småpratade med folk i etern och avslutade varje sändning med ”Good night America, wherever you are”. Kanske var det på den tiden när det enbart fanns ettan, tvåan och ev fyran att tillgå. Tydligen gjorde Jack Killian ett visst intryck i alla fall.

Egentligen det som låg och snurrade i bakhuvudet var att världen har blivit så rå. Jag tappar ibland tron på mänskligheten när jag läser alla rubriker i tidningarna. Såg en snutt på tv för någon natt sedan i ett realityprogram från en akutmottagning och där låg en äldre kvinna som berättade om vad hon varit med om tidigare i sitt liv. Det var inga roliga saker. Nu hade hon fått en riktigt god vän, en kvinna som var blind som satt och höll sällskap vid sjuksängen. Den blinda kvinnan kramade den sängliggandes hand och sedan var det en intervju med henne också. Hon berättade också lite om vad den andra kvinnan varit med om och så sa hon med eftertryck: I think bullies should go to hell – and stay there! Jag vakar över dig och ska se till att du får bra vård här sa den blinda kvinnan och kramade återigen den andra kvinnans hand. Det är i de ögonblicken jag får tillbaka tron på mänskligheten. De goda människorna svalkar, gottgör, försöker fixa till vad andra har ställt till med. Det är olika vad man sår och därefter blir skördarna.

Hann även med ett program där en doktor tog bort en fettknöl på över tre kilo från en kvinnas nackparti – något som denna doktor sysslade med dagarna i ända – ta bort fettknölar. Jag upphör aldrig att förvåna mig. Vi människor är som gjorda för varandra. Länge leve kärleken♥