Den här dikten skrev jag 2012 och publicerade den sedan på min sida på poeter.se (får inte kopieras). Jag tycker väldigt mycket om min dikt. Den skänker mig ett inre lugn. Det började med snö som gnistrade…
skön snö
vit som snö
gnistrande snö
kristaller faller
överallt är
vit, vit snö
jag faller
av kristaller
blir jag en
ängel av snö
som virvlar
i min famn
om och
om igen
vit, vit snö
faller varsamt
sakta
i min hand
Nu till Kavanaugh…enligt Trump så är han väl såväl missförstådd som trakasserad av tidens anda – det är så synd om männen. Man fäller nästan en krokodiltår för denna fantastiske man och familjefader. Hur ska det bli om det fortsätter på det här viset säger de republikanska familjekvinnorna – vi vill ha kvar våra män som familjernas överhuvud. Ja, hur ska allt detta sluta…för tänk om alla lik i garderoberna kommer fram. Alla ungdomssynder, vem går säker då. Det tål att tänka på. Och vem är då kvinnan som anklagar Kavanaugh för sexuella övergrepp – det är en psykolog och universitetsprofessor som arbetar på Stanford University School of Medicine och på Palo Alto University – Christine Blasey Ford (uppgifterna här är från Expressen, men jag tror ändå att dom stämmer). Hon vet säkert vad hon talar om.
Låt oss slå fast att vi föds och har en kropp. Den är till för att äta, andas, amma, leva – ja, den är vår själs boning. Vi lever i vår kropp. Det hjälper inte kvinnosaken om så tusen kvinnor kastar kläderna i reportage och säger ”jag är stolt över min kropp” – när det subtila resultatet blir att kroppen än en gång blir ett objekt. Jag är stolt över min hjärna. Det är ingen annan än jag som har just min hjärna. Ni andra kan vara glada för det. Det är jobbigt ibland. Alla saker man måste fundera på – och aldrig riktigt få några bra svar på…
Jag har nyss sett första delen av säsong 2 av serien ”Vår tid är nu”. En fantastisk serie, den är så bra! Har ni inte kollat på den förut finns hela säsong 1 på SVT Play – ni kommer inte att bli besvikna!
Ett begär ersätts med ett annat. Jag har ätit GI-kost i fyra veckor – inget bröd, noll spaghetti, inte ett riskorn eller ens en ynka potatis. Jag förberedde mig grundligt och kvällen innan start tillagade jag en grandios bakpotatis med smör och njöt. Hejdå gäddhäng, hejdå begynnande tantvarning. Hejdå cravings? I och för sig har jag aldrig varit någon som vräkt i mig godis, bullar och kakor, men däremot är ju Lingongrova något som följt mig de senaste femton åren. Jag är faktiskt beroende av Lingongrova, men jag har stått emot trots en påse i frysen…
Ni vet GI – det är tillåtet med nötter och mandlar i måttliga mängder, typ 2-3 stycken varje dag. Nu är jag uppe i en tvåpåsarsveckokonsumtion av rostade mandlar saltade med havssalt. Det växer broccoli ur mina öron, den gröna ärtan Ebba har fått ett rejält uppsving och middagarna är en symfoni av ekologiskt odlade tomater, avocadosar, sallader och stekta fläskkotletter och omeletter. Idag köpte jag ekologisk rödkål. Den bumlingen tål att tänka på. Kan kanske användas till kast med liten kula. Det är i just de ögonblicken de kommer, begären, tankarna på de rostade mandlarna i kylen. Sedan blir det ett äpple. Faktum är att numera smakar ett äpple så otroligt sött.
Jag kan verkligen rekommendera GI-kost en period. Ska göra underverk med blodsockernivåer och allt sånt som man måste tänka på. Hade jag bara gått de dagliga planerade långpromenaderna också – hade jag varit en annan människa idag:-) Glöm inte att köpa hem mandlar. Släng ned en chokladkaka i kundvagnen också – 85-procentig naturligtvis. Och njut…
Jag blir så imponerad av människor som helt enkelt gör det. Mål och drömmar är enbart ord om man inte gör verklighet av dem. Nu senast var det i ett program med den koreanska, buddhistiska nunnan Jeong Kwan. Vissa människor har en helighet, en aura, ett hemligt rum – en hemlighet som man blir ödmjuk inför. I serien på Netflix ”Chef’s table” om kändiskockar och deras bakgrund, liv, maträtter och restauranger var jag så framme vid programmet om Jeong Kwan. Enbart namnet är respektingivande. Jeong Kwan.
Jeong Kwan började laga mat när hon var sju år gammal och gjorde nudlar åt sina föräldrar till middag som överraskning när de kom hem från arbetet. ”Var har du lärt dig att göra nudlar Jeong” frågade hennes mamma. ”Jag har tittat på dig mamma” sa Jeong. Hon lämnade barndomshemmet när hon var 17 år – utan att berätta det för någon – efter det att hennes mamma hade gått bort. Hon beslöt sig sedan för att flytta till ett kloster och bli nunna. Hon fick kliva upp klockan tre varje natt för att förbereda frukosten till nunnorna och sedan var det morgonbön. Nu lagar hon konstfulla, vegetariska rätter till klostrets nunnor och besökare, gjorda av hennes egenodlade grönsaker från klosterträdgården. Jag kan inte sluta tänka på Jeong.
Vissa människor berättar en historia eller ger råd utan att säga någonting. Vad är det den egobefriade Jeong Kwan förmedlar – ett brusande vattendrag, en enkel skål, ett vackert mål mat, ett liv med kreativitet – subtilt sprängfyllt med liv och mening…
BrittaBloggen
Jag kommer från en liten charmig by i Norrbotten. Det var där jag formades och försökte komma på vad livet gick ut på egentligen.
Livet är en resa. Jag reser ibland. Tittar mig nyfiket omkring. Punktlig. Allt det andra kan vara svårt. Hållplatserna. Trängseln. Intrycken. Jag försöker fortfarande komma på hur livet ska levas. Kan inte låta bli att skriva. Kanske för att det blir för mycket i hjärnan ibland. Det finns så många saker att fundera på.
Jag är introvert, vilket innebär att jag regelbundet måste tanka energi tillsammans med mig själv.
Vad jag borde göra - kasta mig ut i livet.
Min andra blogg på Wordpress heter
Brittas Betraktelser
Senaste kommentarerna