Detta mysterium – att leva…

Så enkelt, men samtidigt så svårt. Alla har sin egen historia, sin berättelse om livet. Hur det har varit och vilka förväntningar man har om det som komma skall. Jag känner mig väldigt anno dazumal när jag skriver ”skall”. Numera gäller ”ska”. Det är sånt man tar med sig vidare ut i livet, det som man en gång såg som sanning kan förändras i takt med tiden. Man vill ju inte låta som en envis papegoja. Det gäller att vara ”förändringsbenägen”. Det ordet lärde jag mig inte i skolan. Det bara blev så när min manuella skrivmaskin helt plötsligt övergick till en elektrisk och sedan en dator med ”ordbehandling”. Fingersättningen är likadan i alla fall – tack och lov.

Det är allhelgonahelg. Jag tänder ett ljus hemma ikväll för min pappa, mamma och syster. Ljuset säger ”var inte rädd”. Alla frågor som aldrig fick några svar är borta. Allt är frid.

Jag tycker så mycket om Jill Johnsons ”Kärleken är”:

”En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende
På vår jord
Som en sol som värmer oss
Som ett himmelskt stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende
Med en tro
Kärleken är”

Som ett himmelskt stjärnebloss – är vi…