Låt oss tala om kärlek…

Jag inser att jag många gånger när jag skrivit har gått i klinch med män och mansrollen; mansplaining, brott. etc, etc. Det är sällan jag kritiserar kvinnor. Kanske är det för att jag ser kollektiv mot kollektiv och att faktiskt har den ena halvan makten över den andra halvan. Den som inte erkänner det har något att jobba vidare med. Som jag ser det borde varje människa ha sitt livsspace, en fredad och inmutat ruta där man har och får ta plats. Det är inte något man måste försvara – utan det ska vara självklart.

Jag skrev någon gång om Amy Winehouses låt Love is a losing game och några rader lyder: And now the final frame. Love is a losing game. Kanske kan det kännas så ibland, men utan kärlek vore vi ingenting. Inga skratt, inga glittrande ögon, inget djupt själsskap eller samtal som för en vidare i livet. Det behöver inte vara så märkvärdigt eller svulstigt – det är mera en känsla om att den finns runt omkring. Den är levande och för det mesta ej digital och utmärkande. Man kan inte poängsätta eller tävla i kärlek. Så less jag är på all denna tävlingsmentalitet, appar och dylikt, tävla mot sig själv, tävla mot andra. Jag ger fullständigt den i att tävla mot andra. Jag skulle ändå bara förlora. 0 parmiddagar de senaste åren. Känn på den – jag som ändå är en fena på fyrmansvist och TP. En självklar vinnare, ju.

Låt oss tala om kärlek istället för tävlingar. Snart kommer våren. Love is in the air. Det är inte könet som är avgörande, det är hur man är. Låt alla små barn växa upp i förvissningen om att de är de bästa som finns. Oavsett vinster och förluster. Kärlek kan aldrig vara ett förlorande spel – utan kärlek finns helt enkelt inga vinster alls.

I feel it in my fingers, I feel it in my toes, Christmas is all around me, and so the feeling grows…