Jag såg dokumentären på TV igår om stilikonen André Leon Talley (idag 69 år). Bara av en slump. Jag har aldrig hört talas om den mannen förut och vet knappt något om stil heller – men programmet var fantastiskt! Vilken personlighet den mannen har och är. Hans största inspiration och trygghet fick han från sin mormor och kyrkan. I slutet av programmet ser man André i kyrkobänken under en predikan som hölls av en av hans nära kvinnliga vänner Eboni – det är ju en sådan passion och inlevelse att man inte kan låta bli att bli berörd. ”Pastor Martin Luther King, som bara var några år äldre än vad jag är nu hade tagit sina sista andetag där (Lorraine Motel) efter att han skjutits som en hund där han stod på balkongen. Vi har svåra dagar framför oss. Skriften säger att där det finns plåga finns också välsignelse. Där det finns död, finns också liv. Där det finns motgång, finns framgång. Skriften säger åt oss att fortsätta kämpa. Att hålla hoppet levande. Den säger åt oss att gå tillsammans, utan att förtröttas. Den säger åt oss att sjunga tillsammans, utan att förtröttas. Att be tillsammans, utan att förtröttas. Att dansa tillsammans, planera tillsammans, utan att förtröttas. Varför?”

Här bryts sekvensen från kyrkan – och svaret på den frågan är kanske vad vi alla borde fundera vidare på – varför?

TV-kvällen hade för övrigt börjat med ”Bergman – ett liv i fyra akter” (det sista avsnittet). Så begåvad, älskvärd, men en riktig mobbare. Så komplex är människan. Därefter Leif GWs program om Hermann Göring och hans svenska hustru Karin. Därefter André Leon Talley och eftersom jag var uppe i varv blev det efter detta ”Min sanning” där den lite mystiska, men även ärlige och rättframme David Lagercrantz intervjuades av Anna Hedenmo.

Man måste hålla hoppet levande – om en bättre värld – utan nazism, rasism och mobbare – att odla det bästa inom oss, istället för det sämsta. Varför? Ja, varför inte…