När man får veta sanningen i TV-rutan…

Av , , 1 kommentar 5

Mitt Netflix-liv går vidare. Man halkar in på en serie och så är det kört. Det är som en godispåse, lika bra att aldrig köpa den eller slå på TVn överhuvudtaget (trots Språkrådets rekommendationer ”över huvud taget” skriver jag fortfarande ”överhuvudtaget” i ett enda ord:-).

I alla fall så var det en realityserie från Australien ”Back with the ex” – där man får följa en tjej, två killar och en medelålders man – som tar kontakt med sina gamla ex i förhoppningen att de ska börja om på nytt. Här sitter denne 57-årige frånskilde mannen sedan åtta år och berättar om tjejen han träffade i USA när han var 27 (hon var 20) och att han aldrig glömt henne. Han har tänkt på henne varenda dag sedan dess – även under sitt äktenskap. Han ringde till och med till hennes pappa strax innan han gifte sig för att fråga hur hon hade det. Pappan ville inte ge honom dotterns telefonnummer men lovade att leverera en hälsning.

Nu tänker jag att 57-åringens före detta hustru har bänkat sig framför TVn och surfar runt på Netflix och hittar: Back with the ex. Hon tänker lite sentimentalt på sitt eget äktenskap som inte riktigt fungerade och som slutade i skilsmässa och det hugger till lite i hjärtat. Och inte blir det bättre när hon får se sin exman Peter och får höra om alla fantastiska stunder han har upplevt – med Diane. Men var är väl en realityserie utan reality? Inte mycket att hänga i julgranen.

Det hade varit en underbar twist att även få höra Peters exfrus version av saken. Kanske hade även hon en ungdomlig kärlek i garderoben? Det är sånt man aldrig får veta. Kanske kommer det framöver en uppföljare ”Back with the ex-wife” – i terapisoffan. Jag tror att realityserier kan egentligen ha hur många varianter som helst – huvudsaken det finns TV-nördar som aldrig ger upp och bara måste se slutet.

Jag brukar även äta. Ikväll blev det ugnsrostad sötpotatis och palsternacka dippade i gräddfil, rödlök och rökt paprika – helt perfekt TV-mat…

 

1 kommentar
Etiketter:

Vad är grejen med Muminmuggar?

Av , , 4 kommentarer 5

Det var bara för ett par år sedan som jag uppmärksammade att Muminmuggar var otroligt populära, folk samlar på dem och när jag googlar i denna fråga får jag upp en artikel i Expressen från den 11 februari 2018: Därför köpte Ellen Marie dyraste Muminmuggen någonsin, citat” – Pengar är inga problem! Jag är miljonär och är beredd att betala vad som helst för att få ihop detta, säger Ellen Marie. Det senaste inköpet är den eftertraktade och sällsynta ”Fazermuggen”, en julvariant i serien Mumin Fazer från år 2004 som bara tillverkades i 400 exemplar. Den köpte Ellen Marie alldeles nyss på Tradera för den hiskeliga summan av 84 900 kronor.”

Jag visste inte att det var i de här proportionerna som man handlar med Muminmuggarna, utan mera småskaligt att man betalade några hundra kronor för en mugg – men 84 900 kronor? Det får en liksom att haja till. Det är inte guld vi talar om här eller en diamant. Det exklusiva att äga något enbart i ett fåtal exemplar eller rentav ett original slår ju allt. En begränsad upplaga säljs dyrare än något som är serietillverkat och finns i alla hem. Tillgång och efterfrågan.

Det är lördag morgon och jag dricker mitt svarta kaffe i en av mina favoritmuggar. Går den i golvet kommer jag knappast att gräma mig, den går att köra i diskmaskin och pryder sin plats i köksskåpet. Ett bruksföremål, inte för beskådan. Att använda det man tycker om är förenat med en viss bävan – man vet att glasen, plaggen och skorna kommer att gå sönder och slitas ut fortare än om det var något som man inte alls gillade, men ger glädje så länge de håller och när det är dags att skiljas är det med vemod – oavsett pris.

För övrigt så lyssnar jag på Loreena McKennitt i väntan på att inspirationen för att ta itu med något viktigare än att sitta vid köksbordet kommer att infinna sig – ett underbart musiktips jag har fått genom att skriva på den här bloggen. Tack Micke! Lyssna på The Mystic´s Dream – så förstår ni vad jag menar. Och ni – let´s be careful out there!

4 kommentarer
Etiketter:

Marie Kondo, konsumtionssamhällets tomhet och förmågan att älska…

Av , , Bli först att kommentera 3

Städexperten Marie Kondo lär ut sin rensningsfilosofi i böcker och miniserie på Netflix. Det är par och familjer som gett upp och inte orkar ta sig upp från alla prylar, kläder, leksaker och skor i hemmet – delar eller allt är i en enda röra. Det tär på psyket och Marie med tolk tar sig an familjerna och visar hur de ska gå tillväga. Det första man ska göra är att var och en tar ut alla sina kläder ur skåp och garderober och lägger dem i varsin hög. Det är klädberg som heter duga. Detta resursslöseri – det är inte bara familjerna i den här serien som har det så – även jag dras med en garderob med grejer som jag aldrig använder, inte alls i den här omfattningen, men ändå.

En man hade samlat på sneakers i tjugo år och hade sisådär 160 par. Leksaker som översvämmar hem. Vitsen med att dra fram allt är att man ska få en chock för att liksom komma igång. Sedan tar man i varje plagg och känner om det ger en glädje, om det spritter i kroppen – då behåller man det – annars får det gå till bortskänkes. Man viker sedan ihop alla plagg som ska finnas kvar till små rektanglar och ställer dem ståendes i en byrålåda eller i en kartong och de som ska bort tackar man för att man haft dem. Sedan är det böckernas tur och pappernas, köket, saker med affektionsvärde, garaget…

När paren i början tar emot Marie så är det stora leenden, glam och skratt, men under ytan anar man konflikterna, gnällandet, grälen över stöket och oordningen och mycket riktigt när projekten fortskrider öppnar de upp, berättar om problemen och att man nu måste ta itu med det.

Det är sjukt hur vi håller på. För några år sedan såg jag en serie med Gok Wan, en stilguru i England och han stylade en person i varje avsnitt och fick dem att skippa sin stora garderob och hjälpte till att köpa in 20 plagg som gick att variera i det oändliga. Lite inspiration här från Youtube…

Det skulle kunna bli mitt årsprojekt – i garderoben 20 plagg som jag älskar och som går att kombinera i ett otal variationer. Det är bara för mycket med det här konsumtionssamhället. Älskar du varje pryl du har i hemmet, varje bok, varje plagg, varje möbel, det man ska ha som andra har?

Idag kom ett av mina barnbarn till mig några timmar. Vi pusslade, kollade på Blixten Mcqueen, åt yoghurt i soffan och tittade (för vilken gång i ordningen) i boken ”Lyft på fliken – dina 100 första ord”.

- Det här är en groda.
- Det är en ödla.
- Nej, det är en groda.
- Det är en ödla mormor.
- Det HÄR är en ödla.
- Nej mormor, det DÄR är en groda!

En tvååring kan allt:-)

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Åsa Beckman gör upp med män med uppblåsta självbilder…

Av , , 2 kommentarer 4

”Det finns många män med uppblåsta självbilder. Och det finns många kvinnor runt om kring dem som ser igenom dem. Varför säger vi ingenting? undrar Åsa Beckman i en artikel i DN 190131. Vidare, citat (i ett samtal med en väninna som berättar om sin syn på sin pappa som ömtålig trots hans ibland väldiga utbrott och en förkärlek till mansplaining – mamman var ändå statsvetare): ”Jag blev alldeles tyst. För jag kände igen mig. Jag har också en känsla av att män som tar mycket plats i min omgivning måste skyddas. De kan prata på om saker som jag är mer insatt i, ibland har de direkt fel, men jag drar mig in i det längsta för att påpeka det. Jag ser hur de håller på. Jag tycker mig ofta se dem bättre än de ser sig själva och jag är rädd att de ska upptäcka att deras självbild varit för stor. Att de är svagare och mindre än de tror.

Det blir på något sätt… plågsamt och genant.”

Jag gillar Åsa Beckman, Dagens Nyheters biträdande kulturchef; tycker att hon är såväl intelligent som sansad. På senaste tiden har hon skrivit mycket om relationen mellan kvinnor och män. Hon frågar sig varför. Varför.

I artikeln ”Gå inte på snacket om att kvinnor behöver extra mycket stöd” skriver hon: ”Eftersom jag delvis fick utmärkelsen som arbetsledare började jag tänka tillbaka på mina 35 år i det här yrket. Har det verkligen varit kvinnor som har behövt mest stöd? Är det dem som jag försett med en jämn ström av beröm? Är det dem som jag har gullat med när jag tackat nej till ett artikelförslag, för att deras självkänsla inte ska bli alltför knäckt.

Nix.

Det har varit män. Och sanningen är ju att många av dem inte behövt kräva den uppmärksamheten. De har fått den ändå. Den nästan osynliga processen runt ett mötesbord. Intresset för vad de ska säga, den lite förhöjda förväntansnivån, alla understödjande nickanden och hummanden, de fasta blickarna.”.

Vidare skriver hon om en maskulin kollega som citat ”vid morgonmöten citerade han gärna någon fransk filosof, lade ut texten om någon aktuell politisk fråga och, framför allt, prövade huvudlinjerna i sin nästa artikel. Allt sagt med konstpauser under vilka han omsorgsfullt försäkrade sig om maximal uppmärksamhet. Och vi andra, män som kvinnor, lyssnade utan att avbryta. Ingen stod riktigt ut med att se honom falla från den nivå han själv placerat sig på.” — ”Denne man såg till att vi fyllde på hans självkänsla. Varje dag. Ingen skulle definiera honom som behövande. Ingen skulle se honom som svag och uppmärksamhetskrävande.”

Förmodligen sparkar Åsa Beckman in öppna dörrar, men en biträdande kulturchefs åsikter smäller ganska högt. Hon frågar sig också, citat. ”Varför är äldre kvinnor ibland så hatiska mot yngre kvinnor? ”För vissa äldre kvinnor verkar allt det som de har varit tvungna att anpassa sig till förvandlats till hårdhet. Det är sorgligt, för vi behöver inte fler som underblåser kvinnohatet,” (medger också i en ålder av 57 att ”I vissa stunder kan man känna sådan sorg över att den just nu obevekligt åldras och att åren då man ansågs attraktiv faktiskt är över”) ger hon exemplet ”I sociala medier var många inne på samma spår. Några äldre kvinnor gjorde sig lustiga över min ”trånande” bylinebild (!) och skrev sarkastiskt om kvinnor som ”gnäller om klimakteriet” och ”gråter ut” för att ”män tydligen inte tittar efter dem längre”.

Har Åsa Beckman helt enkelt bara blivit bitter eller ligger det något i slutklämmen av artikeln med män med uppblåsta självbilder, citat: ”När jag går där och snön börjar falla känner jag att det svindlar till. Hur vanligt är egentligen det här konstiga skyddandet? Kan det vara så att det runt om i Sverige, i fikarum, skolsalar och konferenshallar, sitter tiotusentals kvinnor som har den här paradoxala omsorgen om de där snubbarna som glatt ställer sig där framme och pratar och pratar och visar power points och som dessutom tjänar betydligt mer?

Säg att det inte är sant.”

 

2 kommentarer
Etiketter: