”Det finns många män med uppblåsta självbilder. Och det finns många kvinnor runt om kring dem som ser igenom dem. Varför säger vi ingenting? undrar Åsa Beckman i en artikel i DN 190131. Vidare, citat (i ett samtal med en väninna som berättar om sin syn på sin pappa som ömtålig trots hans ibland väldiga utbrott och en förkärlek till mansplaining – mamman var ändå statsvetare): ”Jag blev alldeles tyst. För jag kände igen mig. Jag har också en känsla av att män som tar mycket plats i min omgivning måste skyddas. De kan prata på om saker som jag är mer insatt i, ibland har de direkt fel, men jag drar mig in i det längsta för att påpeka det. Jag ser hur de håller på. Jag tycker mig ofta se dem bättre än de ser sig själva och jag är rädd att de ska upptäcka att deras självbild varit för stor. Att de är svagare och mindre än de tror.

Det blir på något sätt… plågsamt och genant.”

Jag gillar Åsa Beckman, Dagens Nyheters biträdande kulturchef; tycker att hon är såväl intelligent som sansad. På senaste tiden har hon skrivit mycket om relationen mellan kvinnor och män. Hon frågar sig varför. Varför.

I artikeln ”Gå inte på snacket om att kvinnor behöver extra mycket stöd” skriver hon: ”Eftersom jag delvis fick utmärkelsen som arbetsledare började jag tänka tillbaka på mina 35 år i det här yrket. Har det verkligen varit kvinnor som har behövt mest stöd? Är det dem som jag försett med en jämn ström av beröm? Är det dem som jag har gullat med när jag tackat nej till ett artikelförslag, för att deras självkänsla inte ska bli alltför knäckt.

Nix.

Det har varit män. Och sanningen är ju att många av dem inte behövt kräva den uppmärksamheten. De har fått den ändå. Den nästan osynliga processen runt ett mötesbord. Intresset för vad de ska säga, den lite förhöjda förväntansnivån, alla understödjande nickanden och hummanden, de fasta blickarna.”.

Vidare skriver hon om en maskulin kollega som citat ”vid morgonmöten citerade han gärna någon fransk filosof, lade ut texten om någon aktuell politisk fråga och, framför allt, prövade huvudlinjerna i sin nästa artikel. Allt sagt med konstpauser under vilka han omsorgsfullt försäkrade sig om maximal uppmärksamhet. Och vi andra, män som kvinnor, lyssnade utan att avbryta. Ingen stod riktigt ut med att se honom falla från den nivå han själv placerat sig på.” — ”Denne man såg till att vi fyllde på hans självkänsla. Varje dag. Ingen skulle definiera honom som behövande. Ingen skulle se honom som svag och uppmärksamhetskrävande.”

Förmodligen sparkar Åsa Beckman in öppna dörrar, men en biträdande kulturchefs åsikter smäller ganska högt. Hon frågar sig också, citat. ”Varför är äldre kvinnor ibland så hatiska mot yngre kvinnor? ”För vissa äldre kvinnor verkar allt det som de har varit tvungna att anpassa sig till förvandlats till hårdhet. Det är sorgligt, för vi behöver inte fler som underblåser kvinnohatet,” (medger också i en ålder av 57 att ”I vissa stunder kan man känna sådan sorg över att den just nu obevekligt åldras och att åren då man ansågs attraktiv faktiskt är över”) ger hon exemplet ”I sociala medier var många inne på samma spår. Några äldre kvinnor gjorde sig lustiga över min ”trånande” bylinebild (!) och skrev sarkastiskt om kvinnor som ”gnäller om klimakteriet” och ”gråter ut” för att ”män tydligen inte tittar efter dem längre”.

Har Åsa Beckman helt enkelt bara blivit bitter eller ligger det något i slutklämmen av artikeln med män med uppblåsta självbilder, citat: ”När jag går där och snön börjar falla känner jag att det svindlar till. Hur vanligt är egentligen det här konstiga skyddandet? Kan det vara så att det runt om i Sverige, i fikarum, skolsalar och konferenshallar, sitter tiotusentals kvinnor som har den här paradoxala omsorgen om de där snubbarna som glatt ställer sig där framme och pratar och pratar och visar power points och som dessutom tjänar betydligt mer?

Säg att det inte är sant.”