Skannar av Aftonbladets nyheter…

Av , , 1 kommentar 5

Och hamnar på rubriken ”Systrarna Parneviks hårda kritik mot Schulman: ”Galenskap”” – ja, vad är det som systrarna Parnevik reagerar så starkt emot och som skapar stora, svarta rubriker och med den avslutande texten: ”Nöjesbladet har sökt Calle Schulman.” Det visar sig att Calle har lagt upp en film på sociala medier där hans dotter blir bjuden på en glass fastän hon egentligen har glassförbud. Många kommentarer följde och, citat:

”Sedan inlägget publicerades har kommentarsfältet fyllts av många kritiska röster.

”Det faktum att ett barn i den åldern slutar med glass för att det är ’onyttigt’ är ett ätstört beteende. Det är din uppgift som hennes pappa att hjälpa henne, inte spä på beteendet så som du gör”, skriver bland annat en användare. Calle Schulman har i efterhand redigerat bildtexten till inlägget och skriver att dottern själv bestämt sig för att dra ner på glassen ”eftersom hon fattar att det är onyttigt för kroppen samt riktigt illa för djuren”.”

Varför bryr jag mig ens om att skriva om det? Enligt mig så gillar barn glass och att låta dem äta en glass utan oro är väl ett barns rättighet, men det är nyheten i sig. Hur nyheter idag kretsar kring kändisars inlägg och poddar och vad dom tycker om varandra. Men det går inte att värja sig om man inte helt vill gå in i sin egen bubbla – dessa stora svarta rubriker, som borde vara vikta åt speciellt viktiga händelser. Det är som ett låtsasliv, en kuliss, utan substans och sedan ett stort reportage i någon tidning om Camilla Läckbergs viktproblem.

När Röda Korset gör ett inlägg där de ber om hjälp till människorna i Sudan som svälter; de tillagar löv för att inte svälta ihjäl kommer det genast upp kommentarer om afghaner, pensionärer och chefer som roffar åt sig.

Jag har lyssnat en del på Youtube och Linda Bergling, pastor i Arken-kyrkan. Hon säger att hon mött många framgångsrika människor; rika, har bra jobb, från utsidan sett har de allt – men kan vara olyckliga, ångestfyllda och stressade. Hon berättar levande och berättar även när hon själv i sin ungdom och vänsterradikal stod utanför en kyrka och väntade på kompisar som aldrig dök upp och fick höra en röst inom sig att hon skulle gå in i kyrkan bredvid. Idag driver hon tillsammans med sin man Arken och en mängd utvecklingsprojekt och fadderprogram ute i världen för att hjälpa människor som är mindre lyckligt lottade. Men hon ger inte sig själv credd för det. Hon tackar Jesus. Det borde ge stora rubriker…

Arken

1 kommentar
Etiketter: ,

Vi kan alla bli mannen med hunden…

Av , , 1 kommentar 7

Jag postade det här inlägget den 15 oktober 2011 på min andra blogg: Brittas Betraktelser. Kanske betraktade jag ännu mera förut. I alla fall var mannen med hunden någon jag lade märke till:

”I flera år har jag sett honom på avstånd

Människor som passerar förbi. Går vägen bredvid. Man vet inte vem de är eller vad de tänker. I flera års tid har jag sett honom på avstånd när jag ilat till bussen på morgonen. Han promenerar och hans hund lufsar trofast några meter bakom. Jag tror det är en Golden Retreiver. Han rastar sin hund och går samma runda i kvarteret och på något sätt har det varit lite tryggt att se mannen med hunden dag ut och dag in. Jag småspringer ibland, klapperti, klapperti, klapp låter det när mina klackar når den hårda asfalten. Förra veckan hände något stort:-)

Som vanligt ilade jag och mötte mannen med hunden och han sneglade lite på mig och då vinkade jag åt honom. Vi träffas ju varenda dag och det kändes som om tre år kan vara en lämplig tid för att så att säga visa att man ser någon. Nästa dag hejade han och nu när vi träffas säger vi alltid hej. Han är en äldre man med keps, beige jacka som rastar sin hund på morgonen och jag är en jäktad människa på väg till bussen och dagens arbete. Vi korsar varandras vägar till den grad att numera har vi erkänt att vi också ser varandra. Vi säger hej och allting är precis som det ska vara…”

Ett tag efter jag skrivit inlägget ovan var mannen borta. Jag såg aldrig mera hans vänliga ansikte och ibland har jag undrat, vad hände, flyttade han, blev han sjuk, vart tog han vägen?

Vi kan alla vara mannen med hunden eller den som ser honom. Vi är smått älskade på avstånd fast vi inte vet om det. Det är en häftig känsla – så om du en dag känner att ingen älskar dig, spana bara efter en man med en hund och plötsligt är ingenting längre som förut…

1 kommentar
Etiketter:

Åh du, låt kärleken slå rot…

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag älskar Ted Gärdestad, musiken och texterna (som hans bror Kenneth till största delen skrev).

”Åh du, låt kärleken slå rot
Och växa sig stark
Fast livet kan ta emot
För hur ska vår ensamhet ta mark
När ögonen tror
Att ingenting gror
För en gångs skull låt kärleken slå rot”

Det är så sorgligt när tonårens och ungdomens hjältar och förebilder inte längre finns kvar. Alla människor man älskat, nära och på avstånd – som sagt farväl. Aldrig mera. Och jag såg min syster, min pappa, min mor, min lärare, mina arbetskamrater, hej farfar, hej, hej. Här är jag och ni tog alla med en del av mitt hjärta.

”I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus
Som när vinden sakta dör”

All kärlek, alla känslor, allt som lämnas ofullständigt, blottat, sorgset – i saknad..

Det var vackert väder idag! Kändes som den första vårdagen och trots mina blygsamma 57 år kände jag en oerhörd lust att plocka fram stenkulorna och gå till skolgården och spela kula, hoppa hopprep och hage. Det är aldrig försent. Än finns tid för kärlek och lek.

Det är inte försent…

Bli först att kommentera
Etiketter:

Livet – en löjlig tävling?

Av , , 5 kommentarer 11

Ni vet, det började redan i småskolan – stava rätt, bästa på gympan, flest kompisar, snyggast, starkast, vackrast – suck…nej, jag vann aldrig några stora tävlingar – kanske kämpade jag aldrig. Jag stavade rätt. Hade bra betyg sådär som de flesta och ville verkligen göra bra ifrån mig. Nuförtiden ska det tävlas i allt, Det verkar vara nya lyckopillret, att helt enkelt vara bäst eller i rätt kategori – tillhöra det vinnande laget. So boring. Det är ju ändå bara en som kan stå där i toppen – men alla andra då? Ska vi bara skvalpa runt i rubrikerna om kändisarna som får kärleksbarn, har depressioner, klimakteriebesvär och känner sorg. Vanliga människor vinner och lider i tysthet – utan rubriker. Det kanske är en smula gammalmodigt att tänka så, för vi har ju faktiskt Facebook där varje människa kan göra ett avtryck i tiden. Som en slags snuttefilt i det stora bruset. Man är ju ändå någonting. Eller så kan man blogga eller bli en influencer.

Livet är inte alls ytligt, det gäller bara att ta tillfällena i flykten, annars kan man hamna på efterkälken. Tänk ett liv utan tatuerade ögonbryn, fillers och löshår – hur stod folk ut på 1800-talet egentligen när lyxen att vara vegan inte ens var uppfunnen för man svalt ihjäl om man inte fick en tugga av en köttbit ibland och ett glas mjölk, men nu kan en aktivist hota en jordbrukare på grund av att det synd om djuren eller att det är för stor miljöpåverkan att äta kött – men den dagen svälten står för dörren kanske många tänker om. Vi ska vara glada för att det finns människor i Sverige som fortfarande vill och kan driva ett jordbruk, som har kunskapen. Det är ungefär som innan man fick barn – helt enkelt bäst på barnuppfostran – så enkelt, det är bara att göra si eller så. I teorin är allt enkelt, men när allt ställs på sin spets, när allt kommer till kritan står vi där frågande och villrådiga och ingenting är längre självklart.

Jag tycker att vi ska hylla förlorarna, de som står där i klungan längst bak i kön, som inte tränger sig fram, som tänker på de som står framför och bakom och tror att tids nog är det min tur. Och om jag av någon anledning inte skulle hinna fram så är det helt i linje med hela mitt liv – jag har alltid varit i tid men jag kommer aldrig att ha gjort allt. Det är bara att lyssna på Phil Collins och ”Oh think twice, it’s another day for you and me in paradise, Oh think twice, ’cause it’s just another day for you, You and me in paradise, think about it”.

Allt har sin tid. Kanske min tid inte är just nu. Men en dag. I paradiset…

5 kommentarer
Etiketter: ,