Livet – en löjlig tävling?

Ni vet, det började redan i småskolan – stava rätt, bästa på gympan, flest kompisar, snyggast, starkast, vackrast – suck…nej, jag vann aldrig några stora tävlingar – kanske kämpade jag aldrig. Jag stavade rätt. Hade bra betyg sådär som de flesta och ville verkligen göra bra ifrån mig. Nuförtiden ska det tävlas i allt, Det verkar vara nya lyckopillret, att helt enkelt vara bäst eller i rätt kategori – tillhöra det vinnande laget. So boring. Det är ju ändå bara en som kan stå där i toppen – men alla andra då? Ska vi bara skvalpa runt i rubrikerna om kändisarna som får kärleksbarn, har depressioner, klimakteriebesvär och känner sorg. Vanliga människor vinner och lider i tysthet – utan rubriker. Det kanske är en smula gammalmodigt att tänka så, för vi har ju faktiskt Facebook där varje människa kan göra ett avtryck i tiden. Som en slags snuttefilt i det stora bruset. Man är ju ändå någonting. Eller så kan man blogga eller bli en influencer.

Livet är inte alls ytligt, det gäller bara att ta tillfällena i flykten, annars kan man hamna på efterkälken. Tänk ett liv utan tatuerade ögonbryn, fillers och löshår – hur stod folk ut på 1800-talet egentligen när lyxen att vara vegan inte ens var uppfunnen för man svalt ihjäl om man inte fick en tugga av en köttbit ibland och ett glas mjölk, men nu kan en aktivist hota en jordbrukare på grund av att det synd om djuren eller att det är för stor miljöpåverkan att äta kött – men den dagen svälten står för dörren kanske många tänker om. Vi ska vara glada för att det finns människor i Sverige som fortfarande vill och kan driva ett jordbruk, som har kunskapen. Det är ungefär som innan man fick barn – helt enkelt bäst på barnuppfostran – så enkelt, det är bara att göra si eller så. I teorin är allt enkelt, men när allt ställs på sin spets, när allt kommer till kritan står vi där frågande och villrådiga och ingenting är längre självklart.

Jag tycker att vi ska hylla förlorarna, de som står där i klungan längst bak i kön, som inte tränger sig fram, som tänker på de som står framför och bakom och tror att tids nog är det min tur. Och om jag av någon anledning inte skulle hinna fram så är det helt i linje med hela mitt liv – jag har alltid varit i tid men jag kommer aldrig att ha gjort allt. Det är bara att lyssna på Phil Collins och ”Oh think twice, it’s another day for you and me in paradise, Oh think twice, ’cause it’s just another day for you, You and me in paradise, think about it”.

Allt har sin tid. Kanske min tid inte är just nu. Men en dag. I paradiset…