Jag läste boken för tjugo år sedan och den grep tag i mig. Språket, flödet, innehållet – August Strindberg. Jag har sett SVTs miniserie (2 delar) om August, den han var innan han slog igenom som författare. När jag läste Tjänstekvinnans son blev jag som uppslukad av handlingen och jag började läsa om personen August och kom även ihåg att jag i tjugoårsåldern gjorde en research om Strindberg till ett skolarbete. Hur jag satt där i biblioteket med tjocka uppslagsböcker och knåpade ihop något om Siri von Essen, Frida Uhl och Harriet Bosse och hans förhållande till kvinnor. Hur jag fascinerades över mannen, författaren. När jag sedan läst Tjänstekvinnans son fick jag en obeskrivlig längtan efter att uppsöka författarens sista bostad – Blå Tornet i Stockholm – vilket jag även gjorde för kanske tio år sedan. När jag gick där i trerummaren, i det som numera är museum och tänkte på att här har Strindberg bott och levt – han satt här vid skrivbordet. Fysiskt har han trampat på samma ställe där jag går nu – det är väl så tidevarv komma och gå.

Han var så rik på ord och konstnärskap. Och känsla. Kanske är det intrycket av den boken. Hur liksom känslan bakom orden var verkliga, på riktigt och med finess skrivet och distanserat så att det aldrig, fast skrivet personligt, bli outhärdligt klibbigt. Tänk att få skriva så, utanför sig själv, men ändå nära. Att sitta vid skrivbordet i Blå Tornet på Drottninggatan 85 och se snöflingor sakta falla ned utanför fönstret – att sedan ge sig ut i snögloppet i april 1912 i rock och mössa och bli fotograferad – bara en kort tid innan han sedan avlider den 14 maj 1912.

Kanske var han en kvinnohatare, men hur kan man inte röras av känslan i dessa ord från ”Fadren” citat: “Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har icke en man ögon? Har icke en man händer, lemmar, sinnen, tycken, passioner? Lever han icke av samma föda, såras han icke av samma vapen, värmes han icke och kyles av samma vinter och sommar som en kvinna? Om ni sticker oss blöda vi icke? Om ni kittlar oss kikna vi icke? Om ni förgiftar oss dö vi icke? Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?”

Så mycket passion, känsla och ord…