Kungahuset – dags att lägga ned?

Kanske är det rättvisekämpen i mig som gör sig påmind (som min lärare Knut skrev till mina föräldrar i åk 3 och som jag tidigare skrivit om): ”Det stod till och med i magister Knuts terminsbrev vid jullovet när jag gick ut tredje klass: Britta vill ha millimeterrättvisa.” Jag har tydligen inte utvecklats nämnvärt efter 9-årsåldern. Vissa saker förblir desamma som de alltid har varit. Det är väl ungefär som att hjärnan alltid beskrivs som hur den funkade när vi levde på savannen och inte har utvecklats mycket efter det – fast det tror jag vad jag vill om.

Klippa band. Le. Säga meningar som varken är bu eller bä. Integritet. Vända blad. Vara pappa och mamma åt Sveriges medborgare. Kanske lite förlegat? Jag är i alla fall förändringsbenägen. Fester. Maskerader. Ett underbart sommarställe på Öland. Det är synd att pengar och medfödda titlar ger så mycket status till en människa – det är inte rättvist. Dyra, dyra festklänningar.

De kungliga behandlas som att ha en högre rang, värdiga. Nu vänder vi blad. Det är så enkelt. Det räcker med att gifta sig med en kunglighet så blir man snäppet bättre än vad man var innan. Kanske är vi alla drottningar, kungar, prinsar och prinsessor? Under vardagsslitet, under allt som är svårt, under jobblinjen, under solidariteten, under bussåkandet, under det kollektiva – skrider vi fram – stolta över våra liv och vad vi åstadkommer – utan att hamna i rampljuset – i Blå hallen – eller fotograferade i någon fin Stockholmspark.

Såg förresten ”Min sanning” igår där Anna Hedenmo intervjuade Marianne Mörck – har ni inte sett programmet så finns det på SVT Play. Underbar människa! Ogillar smalltalk, mingel och förljugenhet:-) men älskar kärlek…