Vad är grejen med Muminmuggar?

Av , , 4 kommentarer 5

Det var bara för ett par år sedan som jag uppmärksammade att Muminmuggar var otroligt populära, folk samlar på dem och när jag googlar i denna fråga får jag upp en artikel i Expressen från den 11 februari 2018: Därför köpte Ellen Marie dyraste Muminmuggen någonsin, citat” – Pengar är inga problem! Jag är miljonär och är beredd att betala vad som helst för att få ihop detta, säger Ellen Marie. Det senaste inköpet är den eftertraktade och sällsynta ”Fazermuggen”, en julvariant i serien Mumin Fazer från år 2004 som bara tillverkades i 400 exemplar. Den köpte Ellen Marie alldeles nyss på Tradera för den hiskeliga summan av 84 900 kronor.”

Jag visste inte att det var i de här proportionerna som man handlar med Muminmuggarna, utan mera småskaligt att man betalade några hundra kronor för en mugg – men 84 900 kronor? Det får en liksom att haja till. Det är inte guld vi talar om här eller en diamant. Det exklusiva att äga något enbart i ett fåtal exemplar eller rentav ett original slår ju allt. En begränsad upplaga säljs dyrare än något som är serietillverkat och finns i alla hem. Tillgång och efterfrågan.

Det är lördag morgon och jag dricker mitt svarta kaffe i en av mina favoritmuggar. Går den i golvet kommer jag knappast att gräma mig, den går att köra i diskmaskin och pryder sin plats i köksskåpet. Ett bruksföremål, inte för beskådan. Att använda det man tycker om är förenat med en viss bävan – man vet att glasen, plaggen och skorna kommer att gå sönder och slitas ut fortare än om det var något som man inte alls gillade, men ger glädje så länge de håller och när det är dags att skiljas är det med vemod – oavsett pris.

För övrigt så lyssnar jag på Loreena McKennitt i väntan på att inspirationen för att ta itu med något viktigare än att sitta vid köksbordet kommer att infinna sig – ett underbart musiktips jag har fått genom att skriva på den här bloggen. Tack Micke! Lyssna på The Mystic´s Dream – så förstår ni vad jag menar. Och ni – let´s be careful out there!

4 kommentarer
Etiketter:

Marie Kondo, konsumtionssamhällets tomhet och förmågan att älska…

Av , , Bli först att kommentera 3

Städexperten Marie Kondo lär ut sin rensningsfilosofi i böcker och miniserie på Netflix. Det är par och familjer som gett upp och inte orkar ta sig upp från alla prylar, kläder, leksaker och skor i hemmet – delar eller allt är i en enda röra. Det tär på psyket och Marie med tolk tar sig an familjerna och visar hur de ska gå tillväga. Det första man ska göra är att var och en tar ut alla sina kläder ur skåp och garderober och lägger dem i varsin hög. Det är klädberg som heter duga. Detta resursslöseri – det är inte bara familjerna i den här serien som har det så – även jag dras med en garderob med grejer som jag aldrig använder, inte alls i den här omfattningen, men ändå.

En man hade samlat på sneakers i tjugo år och hade sisådär 160 par. Leksaker som översvämmar hem. Vitsen med att dra fram allt är att man ska få en chock för att liksom komma igång. Sedan tar man i varje plagg och känner om det ger en glädje, om det spritter i kroppen – då behåller man det – annars får det gå till bortskänkes. Man viker sedan ihop alla plagg som ska finnas kvar till små rektanglar och ställer dem ståendes i en byrålåda eller i en kartong och de som ska bort tackar man för att man haft dem. Sedan är det böckernas tur och pappernas, köket, saker med affektionsvärde, garaget…

När paren i början tar emot Marie så är det stora leenden, glam och skratt, men under ytan anar man konflikterna, gnällandet, grälen över stöket och oordningen och mycket riktigt när projekten fortskrider öppnar de upp, berättar om problemen och att man nu måste ta itu med det.

Det är sjukt hur vi håller på. För några år sedan såg jag en serie med Gok Wan, en stilguru i England och han stylade en person i varje avsnitt och fick dem att skippa sin stora garderob och hjälpte till att köpa in 20 plagg som gick att variera i det oändliga. Lite inspiration här från Youtube…

Det skulle kunna bli mitt årsprojekt – i garderoben 20 plagg som jag älskar och som går att kombinera i ett otal variationer. Det är bara för mycket med det här konsumtionssamhället. Älskar du varje pryl du har i hemmet, varje bok, varje plagg, varje möbel, det man ska ha som andra har?

Idag kom ett av mina barnbarn till mig några timmar. Vi pusslade, kollade på Blixten Mcqueen, åt yoghurt i soffan och tittade (för vilken gång i ordningen) i boken ”Lyft på fliken – dina 100 första ord”.

- Det här är en groda.
- Det är en ödla.
- Nej, det är en groda.
- Det är en ödla mormor.
- Det HÄR är en ödla.
- Nej mormor, det DÄR är en groda!

En tvååring kan allt:-)

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Åsa Beckman gör upp med män med uppblåsta självbilder…

Av , , 2 kommentarer 4

”Det finns många män med uppblåsta självbilder. Och det finns många kvinnor runt om kring dem som ser igenom dem. Varför säger vi ingenting? undrar Åsa Beckman i en artikel i DN 190131. Vidare, citat (i ett samtal med en väninna som berättar om sin syn på sin pappa som ömtålig trots hans ibland väldiga utbrott och en förkärlek till mansplaining – mamman var ändå statsvetare): ”Jag blev alldeles tyst. För jag kände igen mig. Jag har också en känsla av att män som tar mycket plats i min omgivning måste skyddas. De kan prata på om saker som jag är mer insatt i, ibland har de direkt fel, men jag drar mig in i det längsta för att påpeka det. Jag ser hur de håller på. Jag tycker mig ofta se dem bättre än de ser sig själva och jag är rädd att de ska upptäcka att deras självbild varit för stor. Att de är svagare och mindre än de tror.

Det blir på något sätt… plågsamt och genant.”

Jag gillar Åsa Beckman, Dagens Nyheters biträdande kulturchef; tycker att hon är såväl intelligent som sansad. På senaste tiden har hon skrivit mycket om relationen mellan kvinnor och män. Hon frågar sig varför. Varför.

I artikeln ”Gå inte på snacket om att kvinnor behöver extra mycket stöd” skriver hon: ”Eftersom jag delvis fick utmärkelsen som arbetsledare började jag tänka tillbaka på mina 35 år i det här yrket. Har det verkligen varit kvinnor som har behövt mest stöd? Är det dem som jag försett med en jämn ström av beröm? Är det dem som jag har gullat med när jag tackat nej till ett artikelförslag, för att deras självkänsla inte ska bli alltför knäckt.

Nix.

Det har varit män. Och sanningen är ju att många av dem inte behövt kräva den uppmärksamheten. De har fått den ändå. Den nästan osynliga processen runt ett mötesbord. Intresset för vad de ska säga, den lite förhöjda förväntansnivån, alla understödjande nickanden och hummanden, de fasta blickarna.”.

Vidare skriver hon om en maskulin kollega som citat ”vid morgonmöten citerade han gärna någon fransk filosof, lade ut texten om någon aktuell politisk fråga och, framför allt, prövade huvudlinjerna i sin nästa artikel. Allt sagt med konstpauser under vilka han omsorgsfullt försäkrade sig om maximal uppmärksamhet. Och vi andra, män som kvinnor, lyssnade utan att avbryta. Ingen stod riktigt ut med att se honom falla från den nivå han själv placerat sig på.” — ”Denne man såg till att vi fyllde på hans självkänsla. Varje dag. Ingen skulle definiera honom som behövande. Ingen skulle se honom som svag och uppmärksamhetskrävande.”

Förmodligen sparkar Åsa Beckman in öppna dörrar, men en biträdande kulturchefs åsikter smäller ganska högt. Hon frågar sig också, citat. ”Varför är äldre kvinnor ibland så hatiska mot yngre kvinnor? ”För vissa äldre kvinnor verkar allt det som de har varit tvungna att anpassa sig till förvandlats till hårdhet. Det är sorgligt, för vi behöver inte fler som underblåser kvinnohatet,” (medger också i en ålder av 57 att ”I vissa stunder kan man känna sådan sorg över att den just nu obevekligt åldras och att åren då man ansågs attraktiv faktiskt är över”) ger hon exemplet ”I sociala medier var många inne på samma spår. Några äldre kvinnor gjorde sig lustiga över min ”trånande” bylinebild (!) och skrev sarkastiskt om kvinnor som ”gnäller om klimakteriet” och ”gråter ut” för att ”män tydligen inte tittar efter dem längre”.

Har Åsa Beckman helt enkelt bara blivit bitter eller ligger det något i slutklämmen av artikeln med män med uppblåsta självbilder, citat: ”När jag går där och snön börjar falla känner jag att det svindlar till. Hur vanligt är egentligen det här konstiga skyddandet? Kan det vara så att det runt om i Sverige, i fikarum, skolsalar och konferenshallar, sitter tiotusentals kvinnor som har den här paradoxala omsorgen om de där snubbarna som glatt ställer sig där framme och pratar och pratar och visar power points och som dessutom tjänar betydligt mer?

Säg att det inte är sant.”

 

2 kommentarer
Etiketter:

Mitt liv är mitt…

Av , , 2 kommentarer 8

Jag känner mer och mer
att mitt liv är mitt
Det är inte en sverigedemokrats
kristdemokrats eller moderats
det är mitt
Det är inte en nazists
eller fullblodsegoists
det är mitt
Mitt liv är spritt
bland röda rosor och grönt
det är mitt

I en förhoppning
om att alla, alla i detta land
är inkluderade
oavsett hudfärg
nationalitet
ursprung
kön och allt
man kan komma på
det är mitt

Min agenda är så enkel
inga dolda ord eller ränker
det är bara så jag känner.
Solidaritet är inte bara ord
det är bortom allt man säger
och visar sig i det man gör
så därför vänner -
fråga alltid varför?

2 kommentarer
Etiketter:

Så var vi då i mål…

Av , , 2 kommentarer 5

Vi får snart en regering och på rätt sida av färgskalan. Det är som det är med alla kompromisser men jämfört med det yttersta högeralternativet känns det ändå helt ok.

Jag har sett en del dokumentärer om andra världskriget – det kommer ständigt nya filmer om detta fruktansvärda krig och dess konsekvenser.

I Storbritannien fick Brexit-avtalet nobben, men Mrs May klarade misstroendeomröstningen – och i Wolfgang Hanssons krönika i kvällens Expressen kan man läsa om May, citat: ”Hon måste sträcka ut handen över partigränsen och hitta en kompromiss som en majoritet att parlamentet kan gå med på. Det kommer kanske att spräcka hennes konservativa parti men kan rädda nationen. Någon måste bryta den totala förlamningen.” För det är väl det allt handlar om numera – att hitta lösningar, försöka samarbeta, att göra det bästa av situationen fast det är tufft.

Annars kände jag förut i veckan bara en stor sorg när jag läste att VK-bloggaren Anders Forss avlidit.

Dagarna blir allt längre och ljuset dröjer sig kvar på eftermiddagarna. Vi går mot ljusare tider. Trots klimatpåverkan och cyberhat – så frodas fortfarande människors kärlek till varandra och snön knarrar gammaldags tryggt under skorna. Kärleken är evig sjunger Lena Philipsson och jag är benägen att hålla med. Den finns i oss…

2 kommentarer
Etiketter:

André Leon Talley och alla andra man kan fundera på…

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag såg dokumentären på TV igår om stilikonen André Leon Talley (idag 69 år). Bara av en slump. Jag har aldrig hört talas om den mannen förut och vet knappt något om stil heller – men programmet var fantastiskt! Vilken personlighet den mannen har och är. Hans största inspiration och trygghet fick han från sin mormor och kyrkan. I slutet av programmet ser man André i kyrkobänken under en predikan som hölls av en av hans nära kvinnliga vänner Eboni – det är ju en sådan passion och inlevelse att man inte kan låta bli att bli berörd. ”Pastor Martin Luther King, som bara var några år äldre än vad jag är nu hade tagit sina sista andetag där (Lorraine Motel) efter att han skjutits som en hund där han stod på balkongen. Vi har svåra dagar framför oss. Skriften säger att där det finns plåga finns också välsignelse. Där det finns död, finns också liv. Där det finns motgång, finns framgång. Skriften säger åt oss att fortsätta kämpa. Att hålla hoppet levande. Den säger åt oss att gå tillsammans, utan att förtröttas. Den säger åt oss att sjunga tillsammans, utan att förtröttas. Att be tillsammans, utan att förtröttas. Att dansa tillsammans, planera tillsammans, utan att förtröttas. Varför?”

Här bryts sekvensen från kyrkan – och svaret på den frågan är kanske vad vi alla borde fundera vidare på – varför?

TV-kvällen hade för övrigt börjat med ”Bergman – ett liv i fyra akter” (det sista avsnittet). Så begåvad, älskvärd, men en riktig mobbare. Så komplex är människan. Därefter Leif GWs program om Hermann Göring och hans svenska hustru Karin. Därefter André Leon Talley och eftersom jag var uppe i varv blev det efter detta ”Min sanning” där den lite mystiska, men även ärlige och rättframme David Lagercrantz intervjuades av Anna Hedenmo.

Man måste hålla hoppet levande – om en bättre värld – utan nazism, rasism och mobbare – att odla det bästa inom oss, istället för det sämsta. Varför? Ja, varför inte…

Bli först att kommentera
Etiketter:

Min barndoms jul…

Av , , Bli först att kommentera 7

Den här lilla, helt sanna berättelsen skrev jag ca 1997 – om en helt vanlig julafton i början av 70-talet.

Min barndoms Jul 

Jag vaknade på morgonen med en vag känsla av spänning i magen. Äntligen JULAFTON!  Med ett vigt skutt hoppade jag ner på golvet, glatt gnolandes på: ”Låt mig få tända ett ljus, tända det bara för dig…”, högt och ljudligt vilket orsakade ett missnöjt grymtande från min syster som inte ville kliva upp klockan sex på morgonen.

– Gå och sjung någon annanstans, muttrade hon grötigt. Jag vill sova, tillade hon småsurt. Ingenting kunde dämpa mitt humör denna årets bästa dag, inte ens en syster som ogillade vacker sång…

”Bättre och bättre dag för dag. Bättre och bättre dag för dag. Bara glädje hjärtat rymmer, slut på sorgerna och alla bekymmer” fortsatte jag oförtrutet, vilket resulterade i att en kudde hårdhänt landade på mitt huvud. Nå, systrar som vaknade på det humöret går inte att göra något åt, så jag förflyttade mig raskt ner till köket där min kära mor stod och griljerade skinka.

Här var förberedelserna redan i full gång. Kokt potatis, lök, rödbetor och sillfiléer delade bänk med två flaskor Alger. Min mor brukade inte stå och smutta på vin medan hon vispade i grytorna, utan det var pappa som skulle göra glögg. En synnerligen högtidlig tilldragelse eftersom det var en av de två gånger per år som han stod vid spisen. Den andra gången på året tilldrog sig när höstens älgjakt var avklarad och köttet skulle provsmakas. Pappa skar bitar och stekte dessa i rikligt med smör och salt. Stekpannan ställdes mitt på köksbordet och sedan åt vi, med gafflar, direkt ur den och drog hembakad mjukkaka genom flottet i botten av pannan. Våra matvanor var det inget som helst fel på. Palt och älgkött, vad mer behöver en norrbottning för att må riktigt bra!

I alla fall så stod nu fadern och hällde en kvarting renat, två buteljer Alger, kanel, ingefära och diverse annat i en stor kastrull. Ångorna från glöggkoket spred sig snart i hela köket, liksom ett tecken på att denna jul skulle bli precis som alla andra jular före denna. Taktfasta steg från de övriga i klanen N hördes i trappen och inom kort stod alla och hackade kokt potatis, lök, rödbetor och sill. Det blandades stöttes och skars så det stod härliga till. Pappa provsmakade glöggen och som för att vara riktigt säker på att den blivit lyckad, tog han en slurk till. Den här gången blev han tydligen övertygad om att det hela gått bra, för han log så förnöjt för sig själv.

Återstod diskning, tvagning, ombyte till finklänning och skor och en lång, lång väntan. Innan Kalle Anka på TV, samlades familjen runt det stora köksbordet. Pappa dukade fram små snapsglas och alla, stora som små, fick smaka på den hemgjorda, kalla glöggen.

”Ser du stjärnan i det blå, allt du önskar kan du få..” Ja, om det vore så väl, tänkte jag hoppfullt. Efter denna kära jultradition stod maten på bordet: Blodkorv, inlagd sill, gravad lax, julskinka med plommon, sillsallad, kalvsylta, pressylta, ja, mat i långa rader.

Till sist så kom han då; Tomten. Långt borta på vägen, snett bakom ladugården, såg jag en figur komma gående med en lykta i handen. Spänningen fick huden att knottra sig på mina armar. Långsamt närmade sig Tomten vårt hus. Han stannade upp bakom köksfönstret och vinkade till oss med sin stora hand. Sakta kröp jag upp i pappas famn. Knack, knack på dörren och så stod Tomten i köket.

– God Jul i stugan, sa han, med en röst som var förbluffande lik min brors.

– God Jul Tomten, svarade alla i kör.

– Finns det några snälla barn? Och visst fanns det gott om snälla barn. Vi fick både leksaker, böcker och kläder. Jag sparade min största julklapp till sist. Den var platt, avlång och ganska lätt. Jag rev av papperet. Genom plasten på framsidan, kunde jag se in i ett hus av papp, helt möblerad på alla de fem våningarna. Andäktigt plockade jag ut de små stolarna, borden, garderoben, ja allt som fanns där. Sent på kvällen möblerade jag mitt dockskåp, sittande i pyjamas och mina nya bruna skinnstövlar. Genom fönstret kunde jag se snön som sakta lade ett vitt, ulligt täcke på utegranens kulörta lampor. Jag kröp ner i min säng, blundade, log och mumlade tyst för mig själv: ”Snön lyser vit på taken, endast Tomten är vaken”

God Jul till er alla! önskar Britta

Bli först att kommentera
Etiketter:

Jag är emot organiserat ätande…

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag tycker man ska blanda friskt och äta av allt samtidigt. Varför dela upp sillen, fiskrätterna, det kallskurna och det varma när det är mycket godare att blanda lite av varje till en exklusiv jultallriksbuffé? Våga vägra organiserat ätande och njut!

GOD JUL!

Jul 2018

Bli först att kommentera
Etiketter:

Nu kommer jag nog att få däng…

Av , , 2 kommentarer 6

Passar det verkligen att ha schlagersång i en kyrka och sälja biljetter till evenemanget? Varför kan man inte hålla till i Idun, Aula Nordica eller Väven istället för Tegskyrkan? Citat från evenemanget: ”Självklart får vi höra alla de älskade Tommy Nilsson-balladerna men Tommy kommer även sjunga flera andra handplockade sånger som passar in i den unika miljön.”

Alla har sina hus och lokaler där man passar in. Vad jag vet är kyrkan Guds hus – med bra akustik. Jag kan höra vad ni tänker – gammalmodig, bakåtsträvare, säkert kristdemokrat (nej!) eller rigid medelålders tant (till viss del sant:-). Jag saknar det genuina, en orörd plats, ett andningshål där något förblir som det var tänkt att vara. En orörd trygghet – att lita på…

2 kommentarer
Etiketter:

Den sista färden…

Av , , 2 kommentarer 8

Jag glömmer den aldrig, filmen ”Den sista färden” från 1972 som min svenskalärare Gunnar på gymnasiet visade för oss. Ur Svensk filmdatabas, citat ”Fyra män ger sig ut på en kanotfärd utför floden Cahulawassee, som snart kommer att dämmas upp genom ett kraftverksbygge. Två av kanotisterna attackeras av två bergsmän och utsätts för sexuella övergrepp.”

Från en recension på Kritiker.se, citat: ”Fyra affärsmän reser ut i vildmarken en helg för att paddla. Det hela börjar harmoniskt med vacker natur och egendomliga lokalinvånare men förvandlas efterhand till en mardröm. Ju längre ner på floden de kommer, desto obehagligare blir det och lokalbefolkningen byter snabbt skepnad när de ska hämnas ett mord som männen begår i självförsvar. Nu får de civiliserade männen panik och inser att detta äventyr kommer inte att sluta lyckligt för någon av dem.”

Fruktansvärt obehaglig film. Banjospel efter att sett den filmen klingar inte så bra. Gunnar kanske visste vad han gjorde? Inpränta något i oss om vad det innebär att vara såväl människa som civiliserad. Jag har ofta tänkt och även skrivit att en film som högstadieelever obligatoriskt borde se är ”American History X” – faran i att bli främlingsfientlig och nazist.

Det är väl så att det civiliserade och det ociviliserade inte ligger så långt ifrån varandra – det beror på vilka förhållanden man har. Fattigdom, utsatthet, brist på omtanke och kärlek – allt som inte ger en människa de grundläggande behoven riskerar att göra en människa sårbar.

Den sista färden var en svenskalektion. Gunnar, du tog även med dig tummade, älskade LP-skivor och en gammal skivspelare och spelade skivor för oss och ville att vi skulle spela teater. Jag önskar att jag hade lyssnat ännu mera på dig…

2 kommentarer
Etiketter: