Innerst inne alltså. Kanske finns det inte enbart en sanning. Ibland känner jag mig som min mammas mormorsmor (dåliga dagar) – och undviker att kolla på mig själv i spegeln just då eller åtminstone ta av mig glasögonen. Det är ändå lite power att veta, att man varit med ”då det hände”. Det kan i alla fall ingen ta ifrån en. Tänk på all kunskap och alla minnen som finns i människors hjärnor. Det känns till och med större än det svarta hålet i rymden.

Vi vet det inombords – erfarenheter och kunskaper måste föras vidare för att de inte ska gå förlorade.

Knyppling och sömnad – nej
Tekniska skills – nej
Städmani – nej
Social kompetens – nej
Elitgymnast – nej
Träningsfreak – nej
Lokalsinne – nej
Fotomodellvibes – nej
Teckna och måla – nej
Pedant – nej

Gör det lite som det kommer – ja
Läsa alla gamla böcker om och om igen – ja
Se om alla säsonger av Suits – ja
Bläddra i pocketdiktboken och gråta – ja
Skriva en dikt själv och publicera på poeter.se – ja
Hoppas att någon läser ett blogginlägg – ja
Vara egensinnig och vild – ja

Kan knappast bli något som fyller det svarta hålet eller göra någon annan människa glad.

Den enda trösten är väl att man ger andra en känsla av att vara lyckade – och det är väl inte det sämsta av allt…

Edit: nu kom jag på poeter.se som jag inte besökt på länge, och: Din text: Det banala…Har placerats i listan över uppmärksammade texter. Texten visas i maximalt 4 timmar dagtid och 8 timmar nattetid.

Ok, det här var 2022.

I en kommentar under min dikt har någon skrivit: Om det är så att du väljer att skriva en dikt riktad mot… så kanske du ska strunta i sammanhang och strukturer? Din dikt har ett berättigande den är bra och har ett sammanhang men inte mer än så. Våga vinna. Ensam. För din skull för du är Bra!

Publicerad 2022-01-07/Britta Johansson

Det banala…

av frukten känner man trädet
efter flera års frånvaro
är allt sig likt
ingenting förändras egentligen

sammanhang och strukturer
som fick en att lämna
är ännu rådande

av frukten känner man trädet
jag vågar inte ens plocka dem

vill inte än en gång –
bli besviken…

Det vill säga sexlöshetsforskaren Peter Ueda, citat: ”

Vad avgör om man får sex?

– Det första är hur attraktiv produkt du har att sälja till potentiella köpare. Det andra är hur bra du är på att marknadsföra den här produkten för att nå ut. Och det tredje är vilken köpargrupp du riktar in dig på. Du kan jobba på de här olika parametrarna.

Typ, slut citat. Milda makter, varför känns den här infon bara så old dated – eller är det bara ett nyväckt fenomen igen att män måste få sex?

• Attraktiv produkt
• Marknadsföring av produkten
• Inriktning på köpargrupp

Jag undrar bara – är detta seriöst eller vad? Citat ”

Du pratar om pickup artists. Kan du beskriva dem?

– Pickup artists är manliga raggningscoacher. De riktar in sig på män som har en väldigt stark social rädsla och rädsla för att bli avvisade av kvinnor. Enligt deras teorier ska man dels komma över avvisningsfobin genom att bli avvisad många gånger för att inse att världen inte går under, dels anamma vissa beteenden där man låtsas vara självsäker. Pickup artists blir ofta extremer där kvinnor ses som avhumaniserade objekt som man ska manipulera.”

Vi kanske borde konversera med varandra och visa att vi är människor i första hand istället för potentiella objekt…

När jag gick hem genom stan

utanför Åhlens skrikande barn

på Rådhustorget plakat

att Jesus kommer snart

Damer från Lidköping

frågade om pizzeria

febrilt Google maps

Eurasia och Sjöbrisia

Det var Ume en fredag

mindes känslan av förr

allt nytt då var

Idag en hälsning

från ungdomens dar

En första aning av sommar

och alla somrar som passerat förbi fanns kvar

inom mig…

”Ett läsäventyr som har förändrat otaliga kvinnors liv” – ja, så står det på bokomslaget till Simone de Beauvoirs tegelsten: Det andra könet. Eftersom jag de senaste åren, läs decennierna, har spenderat min ovärderliga fritid på att skriva, scrolla och kolla – bestämde jag mig för att ta itu med det hela igen. Testade först ”Ett annat liv”. Det var alltså inte mitt liv det var fråga om. Det var PO:s. Per Olov (med v) Enquists Augustvinnande bok anno 2008. Har hunnit halvvägs. Det blir en sida varje vecka. Jag förstår kanske inte storheten i fotboll och sport? Förra gången jag erfor samma svält i det litterära bokstavslandet köpte jag Knausgårds alla delar i Min kamp (det var bokrea) – och plöjde igenom dem alla – utan pardon. Tänkte, kanske har man ändå ett författarämne inom sig? Hur svårt kan de va, egentligen? Berätta om sig själv på tusentals sidor – och få betalt. Simone ligger inte långt efter med 840 sidor om KVINNAN. Inledningen är avklarad och snart har jag kommit en bit i första delen som heter ÖDE. Jag undrar om öde är ödet, händelser i livet eller om det är tomt, öde i kvinnans liv? Svaret på denna fråga kommer säkert att uppenbara sig innan sid 97 då andra delen börjar. Det står att boken är en ”rolig uppgörelse med manssamhällets alla myter om kvinnan”. Jag har nog ingen humor. Inledningen fick mig inte att dra på smilbanden. Kanske var Knausgårds romansvit om mannen-kvinnan ett icke så litet svar på de Beauvoirs tankeväckande rader om kvinnan-mannen.

Kvinnor verkar generellt ha en slags övertro på sig själva – vi är lite smartare, men vi tycker synd om männen – så vi berättar det inte – för dom. Männen verkar helt enkelt tycka att kvinnor är mera korkade än män. Man får inte kritisera en kvinnas utseende, men en mans eventuella brist på hår går hur bra som helst att skämta om. Kvinnor har helt klart blivit mera elaka. Det som gäller för det ena könet gäller inte för det andra.

Men, vad vet jag, jag är bara en gammal kvarleva från 60-talet, vi är ju jämställda nu. Det finns ingen man längre som vill styra eller bestämma över en kvinna och det finns inte längre någon kvinna som tar skit på grund av sitt kön eller står vid spisen och äter efter hon gjort middagen till hela familjen och dessutom dukat bordet. Jaha. Det sägs att män har så få vänner, men det verkar inte alls stämma. Jag tror helt enkelt att det är en publik lögn som tutas i oss. Mannens tillkortakommanden, men kom igen! Män har väl massor med vänner och bekanta. Att alla kvinnor är sociala underverk är väl kanske en liten överdrift.

Vad vill jag säga med det här? Att i begreppet man finns tusentals sidor i litteraturen som visar motsatsen till de schabloner vi matas med varje dag och i varje kvinna bor en krigare som ser rött när hon läser Kierkegaard ”Vilken olycka att vara kvinna, och likväl ligger olyckan främst i att den som är kvinna icke fattar det”. Det kanske var då Simone bestämde sig! Hon skulle mala ner mannen till skoskaften. Och skratta under tiden. Jag undrar om även Det andra könet kommer att bli en hyllvärmare i Johanssons bokhylla. Med storleken Times New Roman 10 pkt är risken stor tyvärr samt några bläddringar, citat: ”När man blivit hans hustru är det första man märker att han glömmer spola på toaletten”.

Hur lika tänker inte vi människor? Men kanske ska man vara singel om man irriterar sig på allt. Exv uppfällda toalettringar, ej utplockade diskmaskiner, sopor som inte verkar gå ut själva i soptunnan.

Kärlek är bara ett ord om vi inte fyller det med mening. Och mannen är människa. Och kvinnan är människa. Oavsett olika konstellationer. Så vill vi bli älskade och älska tills vi dör. Och den dagen kommer ingen att fundera vidare på en bortglömd toalettspolning…

Jag var elva år. Syrran femton. 1972. En hel vecka skulle vi vara själva hemma på bondgården när mamma och pappa skulle flyga till Stockholm på semester. Låter det konstigt? Dom hade faktiskt semester. Och vi var glada. En hel vecka hemma på landet, mitt i sommaren – helt själva. Tanten i grannbyn hade lovat att mjölka korna.

Jag var elva år. Syrran femton. Vi dansade på det nyfernissade köksgolvet till ”Jag vill ha en egen måne” och lagade middagar varje dag med långkornigt ris och knaperstekt älgkött. Sommaren var tryckande het och en dag brakade åskan lös. Vi satte oss i bilen på gården och höll varandras händer och räknade sekunder mellan blixt och dunder. Åskan går hårt i Norrbottens inland.

Jag var elva år. Vi brände inte ner huset. Vi lämnade inga spisplattor på. Vi dansade till Ted Gärdestad.

”Det finns tid till försoning/Innan dagen är förbi/För jag tror, jag tror på friheten jag lever i/Och är det inte verklighet – så drömmer jag”

Den som inte upplevt 70-talet – har inte levat. Alla reality-serier med kidsen som har förstoringar här och där och tror att dom styr världen? Kom igen – dom fattar ingenting. Pluta med munnen, bröstimplantat, dra in magen och en massa tatueringar. Lyssnade ni på Janis Joplins skivor när hon fortfarande levde? Spelade ni in hennes låtar på rullbandspelaren? Nej, ni fattar ingenting. Kastade ni behån och satt på stranden utan att bli rädd att bli fotograferad? Stickade ni folkloretröjor? Virkade ni dukar i komplicerade mönster? Inredde ni era hem i orange, grönt och brunt och hade en tung glaslampa ovanför vardagsrumsbordet med guldkedja? Nej, ni fattar ingenting. Hade ni mörkblå silkepolo och Alla stjärtas byxor i gabardin? Nej, ni vet inte allt – ni newbisar på den glorifierade ungdomshimmelen.

Cry baby.

Det säger väl er ingenting. Cry baby. Men, vi som vet, vi vet. Vi vet hur en discokväll kändes, hur fonduegrytorna fixade kompisaftnar, hur Kir och cigarillen Moore smakade. Och vi levde. Och nu är vi gamla. Som ni tror. 60-plussare, så torra och tråkiga. Men inom oss, i de djupa lagren, i minnena, i våra hjärtan har vi den stickade folkloretröjan, det breda bältet och musiken i örat och sjunger ”Down on me” – och ler inombords – för ni fattar ingenting. Vi är äldre, men när ni kollade på Bolibompa var vi fortfarande 70-talsrebeller i våra hjärtan…