Det var filmen The Rose, jag såg den på bio – kan ha varit 1979 – i alla fall – så lämnade filmen ett outplånligt intryck hos mig Jag såg den med min sambo, jag var 18 år Efteråt köpte jag LPn och spelade den högt när jag var ensam i vår tvåa på Tunnan på Djupviken. Nu snackar vi Piteå:-) Jag hade pippi på att spara biobiljetter och skrev alltid på baksidan datum och vem jag sett filmen med – i ett anfall av städiver eller möjligtvis en flytt så slängde jag alla biobiljettlappar. Synd idag kan jag tänka. Bette Middlers låtar har aldrig lämnat mig, jag älskar dem fortfarande och den känsla de ger mig av total retro-känsla – jag var där. Jag såg filmen. Jag älskade låtarna och gråter än idag när jag lyssnar på slutet och frasen när hon står framför publiken i sin hemstad och säger ”Where are you going, where is everybody going”.

When the night has been too lonely and the road has been too long
And you think that love is only for the lucky and the strong
Just remember in the winter, far beneath the bitter snows
Lies the seed, that with the sun’s love in the spring becomes the rose

Låt oss alla minnas fröet som när våren kommer och med solens värme slutligen blir en vacker ros…