Jag såg filmen om Hannah Arendt. Den lämnade mig med en slags melankoli – över människans lägre sidor. Hannah, den tysk-judiska filosofen, professorn, boende i New York åker till Jerusalem som journalist och med uppdraget att skriva ett antal artiklar till The NewYorker, från rättegången mot Adolf Eichmann. Hon blir förvånad för hon finner Eichmann inte som ett monster utan som en ingenting – en ordinär människa, ett tomt skal som har kopplat bort sina tankar – och bara lydde order. Han skötte bara sin del i logistiken. 

Det går en serie på TV från BBC som heter Adolf Hitler – ondskans förförelse. Det fanns en oerhört djävulsk plan bakom iscensättandet av tanken om att det vita ariska folket var höjt över alla andra och att Tyskland åter skulle bli en stormakt. De hurrande skarorna – de vanliga människorna – hade kopplat bort sina egna tankar.

Människor har både lägre och högre sidor, men tänk att leva i en stat som säger att det är ok – det är ok att hata, det är ok att krossa, det är ok att utnyttja, det är ok att döda – en stat som eldar på de lägre sidorna. Jag måste säga att jag har svårt att bara skriva Hitlers namn. Det vänder sig i magen av avsky.

Det är viktigt att aldrig glömma.