Jag undrar vart smärtan har tagit vägen? Finns den kvar, dold under ytor av glada, sociala kompetenser och bänkskivor i granit och svart, vitt och grått med en accentfärg. Finns äkta känslor, finns liv, lust, färg och kämpande. Ingenting är så deprimerande som helt genomstylade rum enligt mönstret. Vi föds som original och dör som kopior brukade min mamma säga. En bristande förmåga i social kompetens kan ändå spegla något äkta, ett mod att inte ge efter för krav att visa lycka som inte finns.

Igår såg jag en av de vackraste människor jag någonsin har sett i hela mitt liv. Tog en buss för att hämta ut bilen på verkstaden efter vinterdäcksombyte och eftersom jag sitter vänd mot övriga resenärer kan jag inte undgå att se en ung kvinna med mörk hy och långa flätor som sitter och pratar med sitt sällskap. Tankar kommer och går och under de senaste veckorna har jag läst någon bok och sett flera dokumentärer och filmer om vita och svarta i USA. Dessa tänker jag på när jag ser den unga kvinnan och inom mig vet jag att för att få bekräftelse krävs inte människor som ser likadana ut som oss själva och dessutom med likadana hus. Inom mig vet jag att för att känna större trygghet i den här världen kan man botoxa sig, lyfta brösten och ha sexpack på magen; för att vara med, vara inkluderad i en alldeles speciell grupp vars mål är att undertrycka den smärta och sårbarhet det innebär att vara människa.

Har ni inte sett filmen om Jane Elliotts experiment med sina små skolelever en gång på 70-talet och skillnaden mellan de blå- och brunögda barnen – se den…

Och förresten, finns John Lennon idag…

As soon as you’re born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
’Til the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be