Hem, ljuva hem. Man går in i ett rum eller hus och känner sig på en gång som hemma eller man tar av sig skorna och tassar omkring och sätter sig längst ut på soffkanten. Man slänger upp benen i soffan eller man sitter med fötterna i mattan med knän lätt vridna till höger. Man ler, skrattar och ser med pigga ögon på omgivningen och människorna i rummet eller man ser ned i mattan och försöker stänga världen ute. Hem, ljuva hem.

För några år sedan besökte jag Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Vi vandrade runt bland gravarna där ett antal berömda personer har sin sista vila. Mitt mål var att besöka Oscar Wildes och Edit Piafs gravar. Det är sådant man gör på en semester i Paris, går på kyrkogårdar (som omväxling). Det var en varm dag, grusgångarna välkrattade och gravstenarna vackra och utsmyckade. Oscars grav var överöst med mängder av röda läppstiftsmunnar och Edits snirkligt vacker. Även i döden blir avtrycken olika.

Igår såg jag en film på Youtube om Princess Diana och hennes egen berättelse om åren med Prins Charles. När världen tror att anledningen till hennes tårar vid ett avsked med Charles vid ett flygplan beror på svårigheten att skiljas åt – gråter hon av svartsjuka och ensamhet. När en reporter i samband med deras förlovning frågar Diana om hon är kär och hon säger of course och Charles tittar på Diana och säger: Whatever in love means. Jag minns att jag såg det på TV på 80-talet, just den sekvensen. Whatever in love means. Senare ska Diana säga: There were three of us in this marriage, so it was a little bit crowded.

Så går livet på. Kärlek och svek. Ensamhet och gemenskap. Blomsterhavet utanför Buckingham Palace efter Dianas död. Sorgen efter någon som man tycker att man känner och som man älskar på avstånd. Folkets prinsessa…