De sitter i bilen på väg till sommarhuset, mammas kille, killens dotter, mamma och han själv, en trulig tonåring på väg ut i livet. Ja, men allvarligt, säger mammas kille: Vilken siffra tycker du att du är? Säg en siffra mellan 1-10. Mamman och killens dotter sover. Jag vet inte, säger pojken. Men säg en siffra! Ok då, jag tycker att jag är en sexa. Vadå en sexa? Allvarligt? Jag tycker att du är en trea, typ så tråkig som du är, har inga kompisar, sitter bara inne och spelar TV-spel. En typisk trea. Men, det kan man ju ändra på, eller hur?

Filmen jag råkade halka in på var ”The way, way back”.

Hittade sedan en titel som verkade intressant ”Tell me who I am”, en dokumentär med en kort beskrivning: ”I denna dokumentär möter vi Alex som har tappat minnet och måste förlita sig på sin tvilling Marcus version av det förflutna. Men Marcus döljer en mörk familjehemlighet”.

Det slutade med att jag grät. Över all skit som barn råkar ut för. Det var verkligen en mörk familjehemlighet. Om ni själva tänkt se filmen kan ni sluta här – annars fortsätta läsa.

När tvillingarna är 18 år råkar Alex ut för en trafikolycka och tappar minnet. När han vaknar upp är Marcus den enda person han kommer ihåg, de är enäggstvillingar och kanske därför. Han känner inte igen sin mamma eller pappa eller huset det bor i – ett stort nästa slottsliknade lantställe på landet i England. Välbärgade. Lite adliga. Pappan har vredesutbrott och mamma är något utagerande. Det hålls fester. När de är i tjugoårsåldern får tvillingarna flytta ut i ett skjul ute på gården och de får aldrig egna nycklar till det stora huset. Marcus ger Alex fina barndomsminnen, semestrar till Frankrike, kärleksfulla föräldrar – men det inte Alex vet är att Marcus för att skona honom ger fiktiva minnen och inte alls vad som senare uppdagas när modern dör och de städar i huset (på vinden hittar de massor med inslagna paket som pojkarna fått på födelsedagar och julaftnar av bekanta, men som de aldrig sett eller fått öppna – de fick aldrig några julklappar på jularna) och Alex hittar ett foto på pojkarna när de är små, nakna och avklippt så att man inte ser deras huvuden. Nu har pojkarna blivit män, drygt 30 år och det enda Marcus kan nu är att erkänna hur deras liv har varit, men inga detaljer. Det tar drygt 20 år till innan han orkar berätta hur deras barndom varit, inte ens nu öga mot öga, utan ensam framför en filmkamera. Mamman var pedofil och utnyttjade dem tills de var fjorton år gamla. Hon tog även med dem till bekanta och lämnade kvar dem där över natten. Förstår du inte varför jag ljög för dig, säger Marcus. Jag gjorde det även för min egen skull. Jag orkade inte bära på alla minnen. Jag gjorde det även för min skull…

The way, way back.

Tell me who I am.

Två olika filmer, men någonstans möts de. Det borde aldrig få vara så…