Kanske var jag trött när jag kom hem från jobbet igår släpandes på tre kassar fylld med diverse matvaror och kanske var jag så glad att jag var hemma att jag helt enkelt bara tog trappstegen upp på farstubron, öppnade dörren till farstun och låste upp min dörr utan att se vare sig åt vänster eller höger. Jag vet att jag sedan gick ut på bron igen och kollade om jag fått någon post, men märkte ingenting ovanligt. I alla fall när jag på förmiddagen tänkte ge mig ut på en promenad och kommer ut på bron så ligger resterna av brolampans tjocka glaskupa som tidigare befunnit sig i taket, ihopsopad i en rund hög om cirka tvåhundra glasbitar. Det var bara att hämta en skyffel och sopa bron väldigt noga och få in allt i en påse. Tur ändå att ingen granne verkat fått glaskupan i huvudet. Nu får man ju inte lägga sådant glas i vanliga återvinningsigloos utan det får bli Gimonäs någon gång framöver. I alla fall blev jag lite inspirerad av retur och jag gick tre vändor till min närmaste återvinningsstation med tidningar, batterier, plast, metall, pappersförpackningar och glas. Blev ungefär samma sträcka som den tänkta promenaden. Det fanns inget skräp på marken på återvinningsplatsen, utan det såg ut som om någon gått med en jättedammsugare och städat just innan jag kom dit. Det gjorde mig på något sätt upprymd och jag var väldigt noga med att sortera ut kuverten från tidningarna och ta dem hem igen.

Har påbörjat del 1 av Karl Ove Knausgårds bokserie ”Min kamp”. Jag köpte den på bokrean igår eftersom jag funderar lite på vem han är – Karl Ove Knausgård. I programmet ”Sverige” ikväll intervjuades Thorsten Flinck. Man må säga vad man vill om dessa begåvade människor som ibland bränner sina ljus i båda ändar, men att försöka få in dem i en passande liten fyrkant, ett fack, är inte möjligt. Nej, vi står frågande om varför pusselbitarna inte passar ihop för de borde alla pusselbitar göra. I den bästa av världar när allt är förutsägbart och olidligt tryggt. De människorna måste finnas…