Etikett: kärlek

Jag – en obotlig romantiker?

Av , , Bli först att kommentera 10

Alla låttexter med kärlek är som balsam för själen. Det kan vara den mest banala text eller djup fundering som liksom biter sig fast. I somras kunde jag inte sluta lyssna på ”Shallow” med Lady Gaga och Bradley Cooper – och det slår aldrig fel – jag har väldigt lätt för att gråta:-) ” I’m off the deep end, watch as I dive in. I’ll never meet the ground…” under tiden jag såg ut över havets vågor in mot land.

Sedan är det alla låtar från 80- och 90-talet som spelas på radion – texter som blandas med minnen och man går så lätt tillbaka i tiden och känner som man gjorde då det begav sig. Musik och ord är en härlig kombo. ”Wherever you go – Whatever you do – I will be right here waiting for you”. Vill man bli på bra humör ska man absolut spela något av Magnus Uggla på hög volym och hoppa upp och ned på köksgolvet till:

”Ska vi gå ut och möta livet du och jag
Den lilla tid som vi är här
Gå ut och se om det har hänt nåt nytt idag
Nu när alla blickar bakåt
Ägna er åt gårdagen ni men jag är inte road utav nostalgi
Så vi går ut och möter livet du och jag nu här idag!”

Liksom för att komma på rätt spår igen. Och när melankolin sänker sig och man bara vill ta filten och en kopp kaffe och kura i soffan under höstkvällarna lyssna till She:

”She, who always seems so happy in a crowd
Whose eyes can be so private and so proud
No one’s allowed to see them when they cry
She may be the love that cannot hope to last
May come to me from shadows in the past
That I remember ’till the day I die.”

Ja, historierna är oändliga. Allt ryms i några textrader. Allt passar in på alla, så mänskligt, nära och allmängiltigt. Människors djupt liggande behov av kärlek, omtanke och värme.

Make love – not war. Hur svårt kan det vara?

Så var vi då i mål…

Av , , 2 kommentarer 5

Vi får snart en regering och på rätt sida av färgskalan. Det är som det är med alla kompromisser men jämfört med det yttersta högeralternativet känns det ändå helt ok.

Jag har sett en del dokumentärer om andra världskriget – det kommer ständigt nya filmer om detta fruktansvärda krig och dess konsekvenser.

I Storbritannien fick Brexit-avtalet nobben, men Mrs May klarade misstroendeomröstningen – och i Wolfgang Hanssons krönika i kvällens Expressen kan man läsa om May, citat: ”Hon måste sträcka ut handen över partigränsen och hitta en kompromiss som en majoritet att parlamentet kan gå med på. Det kommer kanske att spräcka hennes konservativa parti men kan rädda nationen. Någon måste bryta den totala förlamningen.” För det är väl det allt handlar om numera – att hitta lösningar, försöka samarbeta, att göra det bästa av situationen fast det är tufft.

Annars kände jag förut i veckan bara en stor sorg när jag läste att VK-bloggaren Anders Forss avlidit.

Dagarna blir allt längre och ljuset dröjer sig kvar på eftermiddagarna. Vi går mot ljusare tider. Trots klimatpåverkan och cyberhat – så frodas fortfarande människors kärlek till varandra och snön knarrar gammaldags tryggt under skorna. Kärleken är evig sjunger Lena Philipsson och jag är benägen att hålla med. Den finns i oss…

Låt oss tala om kärlek…

Av , , 2 kommentarer 6

Jag inser att jag många gånger när jag skrivit har gått i klinch med män och mansrollen; mansplaining, brott. etc, etc. Det är sällan jag kritiserar kvinnor. Kanske är det för att jag ser kollektiv mot kollektiv och att faktiskt har den ena halvan makten över den andra halvan. Den som inte erkänner det har något att jobba vidare med. Som jag ser det borde varje människa ha sitt livsspace, en fredad och inmutat ruta där man har och får ta plats. Det är inte något man måste försvara – utan det ska vara självklart.

Jag skrev någon gång om Amy Winehouses låt Love is a losing game och några rader lyder: And now the final frame. Love is a losing game. Kanske kan det kännas så ibland, men utan kärlek vore vi ingenting. Inga skratt, inga glittrande ögon, inget djupt själsskap eller samtal som för en vidare i livet. Det behöver inte vara så märkvärdigt eller svulstigt – det är mera en känsla om att den finns runt omkring. Den är levande och för det mesta ej digital och utmärkande. Man kan inte poängsätta eller tävla i kärlek. Så less jag är på all denna tävlingsmentalitet, appar och dylikt, tävla mot sig själv, tävla mot andra. Jag ger fullständigt den i att tävla mot andra. Jag skulle ändå bara förlora. 0 parmiddagar de senaste åren. Känn på den – jag som ändå är en fena på fyrmansvist och TP. En självklar vinnare, ju.

Låt oss tala om kärlek istället för tävlingar. Snart kommer våren. Love is in the air. Det är inte könet som är avgörande, det är hur man är. Låt alla små barn växa upp i förvissningen om att de är de bästa som finns. Oavsett vinster och förluster. Kärlek kan aldrig vara ett förlorande spel – utan kärlek finns helt enkelt inga vinster alls.

I feel it in my fingers, I feel it in my toes, Christmas is all around me, and so the feeling grows…

Bo Kasper vidrör den svenska själen och allt blir så nära…

Av , , Bli först att kommentera 11

”En sländas andetag, som ett korn på en strand, som ett barn i din hand, är jag, äar jag..” sjunger Bosse Sundström i Bo Kaspers Orkester. Hela publiken som sitter på Allsångens efterkonsert på Skansen sitter där, nynnar och gungar med i melodin och ser helt andäktiga ut. Jag älskar låtarna. Jag har hört dem så många gånger förr. Det är som om texterna vidrör ett känslocentra och tangerar exakt den punkt där vemodet och kärleken skär sina axlar. Nu sitter jag hemma framför TVn men upplevelsen blir inte mindre för det och jag tänker – vad människor behöver idag är mera kärlek – inte hat…

Vi behöver inte någon som står längst fram i rummet eller på en plats som ropar ut hat – vi behöver kärleksbudskap, äkthet och frid…

En sländas andetag, som ett korn på en strand, som ett barn i din hand, är jag, är jag…

(Ah ah ah ah aaaah)
(Ah ah ah ah ah aaaah)
(Ah ah ah ah ah aaaah)
(Ah aaah)
(Ah aaah)

IMAG0782

 

Hon ropar Ciao! Salve! Buon giorno! till alla och envar…

Av , , Bli först att kommentera 10

Bygg ett torn och var lite självbelåten…

Ibland poppar den upp; längtan efter att vara lite poetisk och skriva en dikt. Det känns som om något eller någon greppar tag i själen och ger den en lekfull puff. Jag kan få samma känsla när jag promenerar ute en dag tidigt om våren och snön är på väg bort och friska vindar sveper runt huvud och hals. Jag tror det är det eviga som talar till mig. Allt går i cykler och hur roligt skulle det egentligen vara om varenda dag var den andra lik och allting vore statiskt? Mörka vintrar kommer alltid att dyka upp mellan somrar, så lätta och ljusa. Verkligheten överträffar ibland dikten och små mirakel inträffar då och då.

När jag var liten hade jag ett leksakstorn i plast som jag var oerhört fascinerad av. Man skruvade fast ett lock med en runt hål i mitten på en stor burk. På detta hål passade nästa burk som också skulle skruvas fast och tornet blev smalare och smalare och längst upp fanns ett pyttelitet torn. När byggandet var klart brukade jag titta på tornet och berömma mig själv i tysthet över hur fantastiskt duktig jag var (det finns t.o.m. de som påstår att jag fortfarande är lätt självbelåten). Jag älskade mitt torn, kanske mest för att det gav mig så positiva känslor om mig själv.

Kan man uppskatta sitt eget sällskap så har man sitt på det torra. Tänk bara på alla intressanta diskussioner man för med sig själv hela tiden: ”Ska jag koka te och lägga mig på soffan en stund under filten och läsa? (Precis vad jag behöver!) eller ska jag dammsuga? (Nej, det gör jag imorgon – om jag orkar).” Det är ingen konst för mig att stressa ned precis. Jag har svårt för att planera in återkommande aktiviteter under vardagskvällarna, för det är ju ganska troligt att jag just den kvällen känner för någonting helt annat; som att dammsuga eller att se ett väldigt bra program på tv, baka bullar, spela kort, gå ut och promenera, sitta framför datorn och skriva, peta tånaglarna, bada, läsa; ja, valmöjligheterna är oändligt många.

Det enda som verkar riktigt lockande just nu är en nybörjarkurs i italienska. Tror mig nämligen ana att under mitt svala yttre finns en kvinna med sydländskt temperament som ivrigt pladdrar på om allehanda ting och trippar fram i sina svarta, högklackade; iklädd prickig blus och kjol och med tuperat sprayat hår under tiden som hon kastar slängkyssar och sjunger strofer om kärlek av Björn Afzelius: ”När du ser mig, när jag finns i dina ögon, när du ser att jag finns till. När du hör mig, när jag är i dina tankar, när jag kan vara den jag vill. Då flyger mitt hjärtas fågel. Då stiger den upp mot skyn. Då svävar den över markerna, och högt över skogens bryn. När du ser mig, när jag är i dina tankar. Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn.”

Hon ropar Ciao! Salve! Buon giorno! till alla och envar som hon möter för att hon läst att ”den som inte kan tjuta hittar aldrig sin flock” och det är just det som betyder allra mest, att känna sig som hemma, bland människor eller varhelst man än befinner sig. Exempelvis när man handlar och på en endaste gång hittar de vita konserverade bönorna och slipper gå vilse bland hyllor och varuskepp eller när man hälsar på hos andra människor och inte vill få den där mystiska känslan av att man borde sitta längst ut på soffkanten för att inte kuddarna ska bli skrynkliga. I umgängets regelverk om gäster, trerättersmiddagar och gåvor kan en mysig glöggafton med raggsockor, stearinljus och filtar eller ett knytkalas vara att föredra.

Jag har svårt för fasader, fast jag nog själv är utrustad med en. Fast det svåraste av allt är nog när man själv inte når fram, hur mycket man än försöker tar det stopp. Det borde inte vara så krångligt att få andra människors hjärtan att lyfta åtminstone en aning upp i skyn, genom att bry sig om och ge något av sig själv. Det borde inte heller vara så komplicerat att ta emot omtanke, kärlek och positiva omdömen. Klappa sig för bröstet lite grann och tänka på att livet är som att bygga ett torn, om och om igen. För mellan stunderna av lycka och inre tillfredsställelse så river vi våra torn och börjar sedan fundera på vilken del man ska börja med för att bygga upp det på nytt. Det är bra om färgen på burken högst upp är gul som solen, för då vet man att konstruktionen var helt rätt.

Ibland måste jag komma ihåg att påminna mig själv om att allt det som ligger dolt bakom fasaderna är ganska likt vad som finns bakom min egen och att vi aldrig får tappa kontakten med den lilla fågeln som kvittrar och sjunger om tro, hopp och kärlek; allt det som ryms i våra hjärtan och syns i våra ögon. Och kom ihåg att vad än någon annan eventuellt har sagt till er någon annan gång, så är ni alla vackra, intelligenta och självständiga människor (om än något självbelåtna!) som vet hur man bygger torn och numera får en speciell sorts blick när ni betraktar fåglar som ivrigt stiger upp mot skyn.

Trevlig sommar! tillönskas av Britta Johansson

 

Dold bakom fasaderna

Jag föddes fri utan bojor
från ljus till mörker
världen gör mig sorgsen
Var glad!
öppna ögonen mot ljusblå sky
stryk slöjan bort
en klar dag nalkas
utan solkiga kanter
ett paradis för en drömmare
en blomsteräng för en konstnär

Kärleken kommer aldrig att dö
den övervinner allt
den strängaste kyla och de hårdaste ord
går in i varje hjärta
får dem att vekna
smältande is blir porlande vatten
brusar friskt och skönt
livets strömmar kan ingen värja sig mot
Glid med
Skratta!
gläds åt det vackra
försök förstå människan
dold bakom fasaderna

 

Publicerat i Skärgårdsnytt 2007