Han får mig att älska mig själv – Adrian Monk i komediserien Monk. Mr Monk som har en skarp hjärna jobbade tidigare som polis men var tvungen att sluta när hans fru dog av en bilbomb vilket medförde att hans tvångssyndrom och fobier blommade ut, men jobbar vidare i yrket som lysande detektiv åt kommissarie Stottlemeyer. För att kunna jobba har Mr Monk en assistent som följer med honom när han är ute på uppdrag och alltid med våtservetter till hands. Han har fobier för nästan allt och bara ge sig ut utanför lägenheten som är i oklanderlig ordning är ett äventyr.

Trots sina många fobier och tvångssyndrom utmanar han sig själv varenda dag, tar tillfälligt hand om en tvååring, men ringer SOS när barnet Tommy bajsat i blöjan. Lugn, säger operatören, har du våtservetter till hands? Ja, ungefär tvåtusen, ropar Monk. Rädslorna är många, beröring, höjder, baciller, hundbajs etc och allt måste helst vara i par annars stör det ordningen.

Jag har alltid identifierat mig med lite udda typer; det började redan när jag var liten och den genuina Julia Caesar sjöng om United States of Amörka. Ingen direkt hitlåt för en sexåring, men den låg på Svensktoppen och av någon outgrundlig anledning älskade jag Julia; en bestämd tant med handväska och skinn på näsan som hade svar på tal på allt. Senare kom Astrid Lindgrens Karlsson på taket att få en speciell plats i mitt hjärta – en egensinnig, egenkär liten man med propeller på ryggen och nu när jag återigen ser serierna om Mr Monk ler jag. Kanske är det humorn i allt som talar till mig – för jag kan väl inte tro att jag bara är en egensinnig gammal tant, fylld av fobier…