Vissa människor lever i det förflutna. Jag måste erkänna att jag är en av dem. En av mina systrar brukar undrande säga till mig: men, vilket bra minne du har – det kommer jag inte ihåg. Hur minns du allt? Egentligen har jag inte särdeles bra minne, men vissa händelser och ögonblick har liksom etsat sig fast i min hjärna; förmodligen har det att göra med känslomässiga intryck. Att människor med tiden verkar glömma bort hur barn känner och tänker kan jag tycka är konstigt, för jag bär fortfarande mycket med mig. Kanske är det också därför jag hajar till ibland när jag ser horisontella streck på min hals.

Men, man måste också alltid se framåt och även om man idag talar mycket om mindfulness, kan jag ibland tycka att det är just det jag sysslar med hela tiden. Att leva i nuet, kan man verkligen göra något annat än just det? Det innebär också ett visst planerande för morgondagen, men att försjunka sig i känslan av att äta ett äpple för allra första gången tycks mig vara overkill, ett slags lyxproblem som drabbar oss i västvärlden när vi tycker och känner att ”hinna med allt man bara kan på så kort tid som möjligt” – inte är allt. Det går att leva livet långsamt också.

Om mindfulness är en metod för att få bukt med stress och utbrändhet är det väl jättebra, men jag kommer inte riktigt ifrån att vi på vägen har tappat bort poängen med våra liv och att grotta ned sig i sig själv för att uppleva en dimension, en äkta känsla av nuet, är nästan helt obegripligt. Nuet är hela tiden. Nuet pågår ständigt. Även om jag tänker på nästa vecka så är jag i nuet. Jag lade bort mitt armbandsur för längesedan och efter det har jag odlat någon slags inre uppfattning om tiden. Ibland gör det också ont att befinna sig i nuet – när man går igenom och bearbetar svåra saker.

Nuet är överskattat; det är mycket bättre att försjunka sig i drömmar om hur det var förr eller drömmar om framtiden för den kommer ju förr eller senare…och ja, jag minns när fotot togs:-)