Nationalism: Läser Gun-Britt Sundströms romanklassiker ”Maken” från 1976, citat

”Älska och älska, det gör jag väl, men vad är det att prata om? Det ter sig för mig som fosterlandskärlek, lika onödigt och riskabelt som begrepp. Naturligtvis älskar jag det här landet över allting på jorden och jag skulle dö om jag inte fick bo här, jag älskar det för att det är hemma och skulle antagligen göra det även om det inte faktiskt vore ett av de bästa länder som finns att bo i, men för det är jag inte beredd att stå upp och sjunga nationalhymner eller vifta med blågula flaggor – fosterlandskärlek är tolerabel bara om den får vara underförstådd”.

Svenska värderingar: Och hur är det egentligen med de svenska värderingarna? Är exemplen som florerat i medierna den senaste tiden tagna från Kulturkartan där Sveriges åsikter befinner sig i ytterkanten? En bra ytterkant visserligen, men låt Sverige vara ett Sverige som gärna vill att alla som bor här ska dela de värderingarna – tillsammans.

Hen: ”Hen” är väl bara ett önsketänkande, att om man blandar ihop hon och han och skapar ett tredje kön, och slipar av de yttersta skillnaderna, så skulle allt vara så mycket bättre. Om ”hen” fanns inskriven i lagen kanske det inte skulle vara så mycket åsikter och snack om klädsel?

Manligt/kvinnligt: Något gammalt jag skrev en gång för längesedan (i en humoristisk anda): Tänk om utvecklingen stått stilla sedan jorden skapades, hur skulle vi då ha levat idag?

Den första människan var man och av ett av hans revben skapades kvinnan. Mannen förlorade en del av sin kropp som blev till en annan människa, med andra fysiska förutsättningar. Den nya, kvinnan, var mindre, svagare och mjukare än mannen. Man kan ha olika synpunkter om skapelseberättelsen; var det den första som var den bästa av dem två eftersom han kom först eller var det rentav den andra, eftersom denna var nyare och en slags vidareutveckling av homo sapiens? Man kan väl ändå slå fast att mannens styrka gjorde honom överlägsen kvinnan. Kanske var det ändå så att när Adam såg Eva fylldes hans hjärta av en oändlig kärlek. Han använde sin styrka till att bära henne i sina armar, hjälpa henne när hennes ork tröt och till att bygga en plats för dem att bo i. När Eva såg Adam såg hon måhända en hjälte. Han var lång, muskulös och orädd, han gjorde det hon inte hade styrka till. Kanske nyttjade inte Adam sin styrka mot Eva utan för Eva. Hans kärlek fyllde honom med ömhet och när han rörde vid hennes kind förundrade han sig över miraklet vid hans sida – man och kvinna, med varandra istället för mot varandra.

När sedan människostammen utökades började mannen att använda reptilhjärnan. Livet var något som måste överlevas. Det gick ut på att jaga och äta, strida och vinna kamper; både när det gällde vilda djur och rätten till en kvinna. Kvinnan utvecklades till överlevnadskonstnär. Det gällde att se till så att barnen fick duglig föda varvid kokkonsten utvecklades. Skinn tråcklades ihop till klädnader, formades efter kroppen så gott det gick för att de skulle bli så smidiga som möjliga att bära. Kvinnan tränades i att undvika de faror som fanns runt omkring henne. Eftersom hennes fysik inte räckte till för att försvara henne mot de vilda djuren och mannens styrka utvecklade hon det som sedan kom att kallas intuition. Sedan fick hon sin simultanförmåga; medan minstingen ammades rörde hon i grytan ovanför elden samtidigt som hon spanade efter ovälkomna vilddjur.

Mannen var henne inte till mycken hjälp eftersom han var ute i vildmarken med de andra hannarna för att nedlägga ett byte (dåtidens ”kan inte göra två saker samtidigt”). När så skett samlades de övriga männen runt den store jägaren och hörde ivrigt på när han berättade om händelseförloppet: ”Och när vilddjuret stod en meter från mig och reste sig på bakfötterna och vrålade tog jag spjutet och rände det rakt in i hans hjärta och död föll han ned.” De andra männen vände sig mot varandra och upprepade upphetsat, gång på gång, de sagda orden: ”Han rände spjutet rakt in i hjärtat och död föll han ned” (dåtidens sammanträden).

Alla ville vara i närheten av den store jägaren som gjort precis det de ville göra själva. Han blev deras läromästare (dåtidens mentor). Han visade dem knepen, hur man skulle gå tillväga för att lyckas med en sådan jakt och nu hade männen samlats i ett intressant och spännande projekt. Hur skulle kvinnorna kunna förstå vad det hela handlade om? De satt ju bara hemma och rörde i grytorna och snöt barnen. Det hela var nytt för männen; de hade fått en livs levande människa att se upp till. En ledare; av honom skulle man kunna lära sig att bli bättre och en dag skulle en annan man ta över hela härligheten och äran. De tränade sig att samarbeta i grupp (dåtidens ”ligga i lumpen”) medan kvinnorna satt i varsin hydda.

När männen kom hem efter jaktens slut var de trötta. De ville ha mat, värme och kärlek för att orka med nästa dags slitsamma arbete. Kvinnorna längtade efter större hyddor och ville att just deras man skulle bli den nya ledaren (dåtidens karriär). De ville få det bättre i hyddbyn (dåtidens radhusområde). Stammen växte och blev större och större. Den store ledaren fick svårt att samla alla under sin hatt. En kväll runt lägerelden (dåtidens bastu) kom man på den fina idén med underhövdingar (dåtidens mellanchefer) för att alla män skulle nå ett delmål och sporras vidare…

Ja, visst är det ändå tur att utvecklingen gått framåt?

Skämt åsido: No man is an island…