Det är nästan så ovanligt att jag måste skriva om det:-) I Norrbotten är man ju pessimist av födsel och ohejdad vana – förutom den perioden då på 90-talet när vi hade en optimistkonsult. Det blev tydligen ingen stor efterfrågan av just den sortens konsulter. Skiner solen så blir det snart regn och efter skratt kommer gråt. Man ska helt enkelt inte förhäva sig, inte vara någon speciell eller märkvärdig person – och skryt inte. Allt det här kan få en motsatt effekt, alla som inte tror att man är något hamnar på samma jämna, låga nivå. Man vågar helt enkelt inte bli något.

Jag såg ett program på TV igår (tro det eller ej) som berörde mig väldigt djupt; det var om en 18-årig tjej som hade en sjukdom som gjort att hon slutat växa och hon var 99 cm lång. Hon hade tappat sina tänder och fått tandimplantat. Hon gick ut college, gick på balen, hade dansuppvisning för en jättepublik, blev jättearg när hon inte riktigt orkade med bowlingklotet och slängde iväg det och fick nästan en strike, sjöng nationalsången (USAs) på en idrottstävling och satt med stora lösögonfransar och blickade in i kameran under tiden som hon berättade om hur hon kände sig. Hon ville nog bli danslärare.

Tänk om hon aldrig, aldrig från någon enda människa hade fått höra att hon var superbra, en talang, en personlighet – ja, vad som helst. Hon var helt enkelt fantastisk!

Kära vänner. ni är alla fantastiska – innerst inne – och utanpå. Älska er själva och tänk på att norrbottningar har många goda sidor som döljer sig där under ytan – de är för det mesta ärliga, plikttrogna, lojala, strävsamma, ödmjuka, fantasifulla och kreativa – det gäller bara att knacka på skalet och kanske, kanske döljer sig därinne en underbar och äkta pärla…