Kan inte sticka under stol med (vars nu det uttrycket kommer ifrån?) att filmen ”Love Actually” tillhör en av mina favoritfilmer all times:-) Även om jag tillbringar en hel del tid med deckare, diverse kriminalfilmer och gärna en hel serie som man kan avnjuta en lugn söndag – så ligger Love Actually bra till (Jag vet, men En duva satt på en gren, Sånger från andra våningen, Tystnaden och diverse andra hyllade filmer – lämnar mig smått oberörd. Tystnaden kan jag ju själv stå för – singel som jag är.)

Love Actually. Ni vet scenen där det unga, nygifta paret med Keira Knightley i huvudrollen och när hon besöker makens bästa kompis – i förvissning om att han som jämt är så tvär inte gillar henne vidare värst mycket – ändå ber om att få se hans bröllopsfilmning – och allt som visas är sekvenser på henne och det går upp ett Liljeholmens – det får mig att tänka på att man aldrig kan veta vad om rör sig i en annan människas inre. Någonsin. Det gör mig både smått deprimerad och glad. Det innebär ju också att negativa vibbar kan egentligen vara positiva, men också att det verkar vara svårt att visa äkta känslor i rädslan att bli utelämnad.

Och i alla mina funderingar tror jag alltid att andra människor känner samma saker som jag gör – men jag kan inte annat! Kärlek och fred – är ändå inte det vad alla vill ha…innerst inne…