Det är Pridefestival i Stockholm. På hemsidan kan man läsa, citat ”Stockholm Pride är Nordens största Pridefestival sedan 1998 och arbetar för att synliggöra hbtq-frågor och skapa en frizon för homosexuella, bisexuella, trans och queerpersoner och de könsuttryck som finns inom hbtq-rörelsen.”

Jag har ingenting emot Pridefestivalen, men ibland kan jag tycka att det är sorgligt att det behövs speciella festivaler för olika typer av människor; som om det inte räcker med att människor är ansvarstagande, empatiska, vänliga och kärleksfulla – utan att man känner att man måste manifestera att man duger som människa i andras ögon. Det står någonstans att störst av allt är kärleken och vill man ha en definition på vad kärlek är så finns det också angivet på samma ställe. Villkorslös kärlek är nog något som många drömmer om och vill uppleva, att vara älskad för att man är just den man är. Kärlek är något som helar och bygger upp. Den kärlek som inkluderar och för oss samman är bra kärlek.

Jag har också funderat mycket på varför kvinnor betraktas som det andra könet; vi som är så vackra, intelligenta, kunniga och streetsmarta och varför finns det ett kvinnohat? Jag tycker mer eller mindre om andra människor, men i regel är det inte könsberoende utan mera om man känner att man är på samma nivå och upplever inre gemenskap eller är helt olika. Varför skulle jag hata män som grupp när jag känner många män som är så bra? Däremot ogillar jag cementerade strukturer som inte är till fördel för kvinnan.