Nu tänker väl någon: Definera ”vanligt folk”. Vilka är vanligt folk, är det svenskar, nepaleser, islänningar, norrbottningar, skåningar eller byggarbetare? Definiera. Man kan väl inte bara slänga ur sig något utan att först ha torrt såväl på fötterna som bakom örona. Jag menar bara att den här mentaliteten som är just nu känner jag inte igen. Allting ska utredas i detalj, står det inte på ett papper så finns det inte – jag menar, vart har det sunda förnuftet tagit vägen? När jag hade skollov när jag var liten på 60- och 70-talet – stenåldern – så var jag glad över att få tillbringa några extra dagar hemma. Här fanns inga drömmar om Mallorca eller pooler. Bokbussen, tio böcker, kokkaffe och mammas bullar var helt underbart. Är det verkligen nödvändigt att åka utomlands flera gånger varje år? Är det kanske en rätt man föds med?

Ni vet, man läser om gruvdrift och alla skadliga inverkningar den har på natur, djur och människor – är det försvarbart att ånga på i samma tempo – ända in i kaklet? Borde inte världens länder tagga ned lite, äta närodlat, spara på resurserna, flyga mindre, sluta att åka till Thailand för nöjes skull – som betraktare av ett förlorat paradis…

Allting har blivit så tomt och ytligt. Jag förstår mig inte på så kallade influencers på ”sociala medier” om det är att köpa en viss sorts rosa badboll eller vad annat fånigt som man hittar på. Det finns ingen verkligt substans – allt är för att kränga prylar och få in pengar. Men numera är det finare att vara en digital kändis med plutande läppar än att vara adlig eller affärsbiträde. Det är fint att vara en mobbande Hollywoodfru. Det är fint att vara med i Paradise Hotel. Det är fint att ha en rosa badflamingo i poolen. Det är bra att vara med i TV och göra sig ett ansikte. Och numera vet man att när sångerna klingat ut från ”Så mycket bättre” så kommer artisterna snart i en konsertsal nära dig – fulladdad med nya och gamla låtar. Allt har ett syfte och ett mål. Men meningen – har vi tappat bort den på vägen…