Hur allvarligt är läget egentligen när det gäller skjutningarna och sprängningarna i Sverige? Människor dör…

Den bilden är ganska långt ifrån den bild av Sverige som jag växte upp med – ett land som visade solidaritet och hade något genuint i folksjälen – fullt av vänliga gummor och gubbar och det värsta man kunde tänka sig var väl om någon inte vädrade mattorna ute varje vecka eller något annat trivialt – men skjutningar och sprängningar fanns i en annan värld. Inte på midsommarängen i alla fall.

Nu är det vardagsnyheter och diverse artiklar som ska försöka förstå och liknar Sverige med ett tidigare Nordirland och med länder som har inbördeskrig. Om jag bodde i Malmö skulle jag vara lätt nervös.

Hur är det egentligen? I Kristoffer Örstadius artikel Fakta i frågan: Blir det vanligare med skjutningar? i DN publicerad 2019-10-02 (som är låst och jag därför enbart fritt citerar slutsatsen av) slås fast att ja, ”det dödliga skjutvapenvåldet har ökat i Sverige sedan 2006. Även antalet personer som skadas i skjutningar har ökat och är uppe i historiskt höga nivåer. Samtidigt har det dödliga knivvåldet minskat. Dödligt våld inom familjen eller vid spontanbråk efter dispyter har minskat. Ökningen av det dödliga våldet är kopplat till konflikter i den kriminella miljön.” (ytterligare fritt citerat: Dessutom är män överrepresenterade. 95 % av de misstänkta är män och Sverige har fler dödsskjutningar är maffians hemland Italien.)

Ganska läskigt, eller hur? Och i vår kära stad Umeå verkar det också pågå ett och annat.

Det här råa sättet, avrättningar, hämnd, våld föder våld. Det finns inga vinnare i gangsterkrig. Det finns inget gott i mörker. Polisen och co vet säkert vilka de här personerna är – varför inte sätta på hela bunten elektroniska fotbojor med GPS – och händer det något på en plats där de har varit samtidigt är det bara att plocka in dem. Någonting måste man ju göra! Ska man sitta och vänta tills nästa skjutning och sedan finns det ingen som vågar vittna och personen går fri igen?