Får mig att minnas något jag saknar. Här är det träpaneler, ombonade rum och värme. Inga gråa kala bänkar, inga kalla svarta stolar eller vita väggar. Det är mänskligt och nära. Inga avståndsmeddelanden på Facebook eller ilskna tweets från en sur president. Inga småskurna debatter eller uttryck som åsiktskorridor eller PK-maffia. Språket har blivit så utarmat och själslöst som om vi redan har blivit robotiserade.

I Kina pågår ett experiment där en utvald projektgrupp (än så länge) får betyg utifrån deras förehavanden, gå mot röd gubbe, komma i tid till jobbet etc – åsiktsregistrering för att få fördelar eller möjligtvis nackdelar – ett socialkreditsystem – och har man otur kan man nog hamna på en svart lista. Vart är vi på väg? Det är människor som ska leva på den här planeten; de där figurerna som skrattar, gråter, känner, dansar och hoppas.

Världen behöver mera kärlek, mindre asfalt och färre vapen – och ett spirande hopp…