Istället för ”På spåret” (Den döende detektivens tre avsnitt har jag redan avverkat på SVTplay) såg jag en reportagefilm på Youtube om systemet med Michelin-stjärnorna och hur gärna kockarna och restaurangerna vill ha sina stjärnor i Michelinguiden och vad det innebär att mista en stjärna. Det var berättelsen om Bernard Loiseau – en fransk trestjärnors Michelinkock som efter spekulationer om att hans restaurang skulle mista sin tredje stjärna sköt sig själv. Så tragiskt och så onödigt. Titeln på dokumentären Michelin stars – the madness of perfection – känns relevant, för visst är det något galet överdrivet i perfektionshets och för vem görs den? Vill jag gå på en restaurang och betala multum för att exv få den bästa pommes fritesen som finns (enligt Hester Blumenthal – han var inte med i dokumentären, men jag har sett honom förut tillaga detta) fritering, omfritering, exakta temperaturer, så många steg för att få den perfekta friterade potatisen? (Friterad mat är en ren hälsofara).

Vi är så vana numera att bli betygssatta. Inte alltid har betygssättaren all kunskap som krävs för att sätta rätt betyg. I omvärldens ögon blir du ändå dömd, nedgraderad, inte längre på topp. En dalande stjärna – ja, det finns så många uttryck.

För övrigt är Rolf Lassgård en av mina favoritskådespelare – ända sedan den gången jag såg filmen Under solen med RL i en av huvudrollerna tillsammans med Helena Bergström och Johan Widerberg. Filmen inleds med texten: ”Vad som har varit är det som kommer att vara, det som har hänt är det som kommer att hända. Intet nytt sker under solen.”

Och allt kommer genast i dess rätta perspektiv…