Jag kommer inte ihåg vad boken hette, men kapitlet hette ”Första dagen”. Kanske stod också första dagen för den första dagen på stranden den sommaren eller den första dagen i något nytt. Det är märkligt vilka saker man kan upptäcka om man riktar blicken nedåt, detaljerna, och ser man uppåt, bli omsluten av något större än en själv.

Nej, jag minns inte bokens namn, men året var 2011 och den sommaren går resan till Mallorca. En dagstur till klostret i Valldemossa, där Chopin tillbringade en vinter tillsammans med sin älskade. Jag har varit här förut, men nu är läget ett annat. Jag ser ut genom dörrarna, ut till ljuset, genom en portal av träd och växter. Jag går genom portalen och kommer ut i strålande solsken utan att snava på vattenslangen som ligger i gången – en passage –  både bildligt och bokstavligt – det är den dag jag fyller 50 år.

Jag har tittat på det här fotot många gånger och på något sätt får jag alltid ro, mod och kraft när jag ser det, som att det lovar mig att framtiden är ljus. Det finns alltid kärlek bortanför mörka passager. Ljuset i tunneln är något som alla känner till. Kanske kan man hellre kalla det kärlek…