Man brukar säga att det tar tre generationer – för att rota sig eller för att bli accepterad som en infödd. Jag vet allt det där, kommen från Norrbottens inland vet jag allt om tillhörighet. Jag var någon. På den plats jag föddes hade min farmors farfar skapat en plats till – mig. Här i Umeå är jag ingen. Har ingen tänkarsten, inget träsk (sjö) att titta ut över, ingen lerpöl som är min egen. Jag har ju endast bott här sedan 1992, först i Obbola och sedan i Umeå. Jag älskar den här staden, men det är få människor som jag känner, som är som jag. O-urban, blyg lantis, mormor – jag kan redan se alla svaren på dejtingsidan – helt unik troligtvis. Man kanske inte tror att norrbottningar och västerbottningar är så olika – om man inte upplevt båda delarna.

I Norrbotten tiger man och lider (utåt sett) och klarar det. Man lär sig helt enkelt att själv är bäste dräng. När närmsta grannen är tre kilometer bort får man helt enkelt fixa det själv – exv att organisera en och annan vild strejk och få ett resultat. Man är typ – urtypen av vildmannen eller vildkvinnan. Det är vare sig mjäkighet eller social kompetens som uppskattas först och främst – det är resultat. Ska man klara sig i vildmarken, in the middle of nowhere får man inte vara ömhudad. Nej, man ska klara av att gå kilometer efter kilometer och plocka allehanda bär, dra hem ved, klyva den, elda i vedpannan varje morgon, etc, etc. det tar typ – aldrig slut. Det du äter ska du helt enkelt gjort dig förtjänt av. Men så kommer man till Västerbotten. Här är allt – lite finare. Allt ska diskuteras och has en åsikt om. Man pratar väldigt mycket – och är inte överens. För det finns så många åsikter om saker och ting. Fåglarna, häckningsplatserna, storleken på gatstenarna, hur vi har det – här i Umeå. Alla som är födda i Umeå (och som har sin farmors farfar i gott minne) älskar den här staden.

Jag älskar också den här staden. Jag ser den genom mina glesbygdsögon när jag strosar hem till mig Öst på stan. Jag är inte ensam. Det här är min stad. Nu gör jag den till min…