En fyramånaderskur med bra mat, motion, personlig tränare och avslut med stylist förvandlar soffpotatisar, pizzaätare och fritösälskare till att åtminstone likna det de en gång var – snygga och sexiga:-) Det är slit, tårar och lycka och när de gråter, gör jag det också. Jag blir den där småtjocka 40-åriga italienska mannen som jobbar i pizzerian och som en gång var en hunk eller den före detta modellen som numera är fyrabarnsmamma och äter jätteportioner med mat och sitter bredvid och kollar när barnen hoppar i studsmattan. Och på slutet när den snygga programledaren ropar till publiken som är familj och vänner: And what we all want to know is – has Livio brought his sexy back? och Livio självsäkert går upp mot scenen i skjorta och blå kostym och publiken applåderar och ropar Livio, Livio och när han vänder sig om är så snygg att jag blir tårögd av lycka för hans skull och dagen därpå när han skrider till altaret (utomhus för det här är Australien) med Holly och sina två små barn och de är så kära i varandra – då vet jag att det finns en bättre värld:-)

Åtminstone i TV och i alla sagor. Det finns ändå sagor som har en djupare mening (inget ont om Livio och Holly) som visar en struktur eller ett beteende – något man ska akta sig för eller vara beredd på. Och all information bearbetas i det undermedvetna, som jag skrev en gång i Brittas Betraktelser om boken Kvinnor som slår följe med vargarna:

”Boken som är en samling myter och sagor om vildkvinnans arketyp av Clarissa Pinkola Estés (jungiansk analytiker, poet och sagoberättare) har hjälpt mig flera gånger. När jag förtvivlat och känt hopplösheten äta upp mig finns mod, hopp och liv att hämta i den boken.

Fritt citerat: Utan vildkvinnan (egentligen ett naturligt tillstånd med inneboende integritet och sunda gränser) kan kvinnor inte uppfatta själens röst eller sin naturliga inre rytm. Utan henne är kvinnors inre ögon tillslutna av en skugglik hand, och stora delar av deras dagar förflyter i en halvt förlamande leda eller i dagdrömmeri. Utan henne glömmer de varför de finns till, de håller ut när de hellre borde hålla emot. Utan henne tar de för mycket eller för lite eller ingenting alls. Utan henne tiger de fastän de brinner.

Att närma sig den instinktiva naturen är att inmuta sitt revir, hitta sin flock, finnas i sin kropp med trygghet och stolthet oavsett vilka företräden och skavanker den har, att tala och handla i eget namn, vara medveten, alert, utnyttja sin inneboende kvinnliga intuition och lyhördhet, komma in i sina cykler, finna ut var man hör hemma, utvecklas med värdighet, hålla kvar så mycket som möjligt av medvetandet.”

Det är kanske dags att öppna boken igen – att bli påmind om det undermedvetna, om djupt liggande sanningar, att kvinnan psyke är så starkt – det finns en urkraft i kvinnligheten, trots allt prat om att kvinnan är det svagare könet. Vildkvinnan kan väckas inom varje kvinnlig individ – det är aldrig försent att brinna…