Denna dag blev inte riktigt som jag hade tänkt mej. När jag kom hem från gymmet så sökte Sidra upp mig och kunde inte gå. Jag såg direkt att det var något, ropade till Alfan att sidra måste till Röbäck och det är NU! Fick lämna ungarna hos en granne som var hemma och körde rally till Röbäck. Väl där så kom de direkt och tittade, lyssnade och kände på Sidra som bara fortsatte rycka med ögonen och skaka på huvudet.

Jag förstod redan då vad som höll på hända…. Inge roligt alls. När jag gick för att rådfråga hur de tänkte och om de skulle bli bättre så såg jag direkt vad de tänkte. Hon har levt ett långt och bra liv men det är hennes tur nu. Jag sa till Alfan att nu åker vi hem och frågar Cornelia om hon vill vara med. (visste inne i mej att hon ville) Hon svars ja med gråten i ögonen och snoret rann. Min starka lilla 8åring.

Sjukt vad hon har fått gå igenom under detta år. Sjukt stark är hon. Så vi lämna Theodor i Ersforsen och åkte vidare till Röbäck.  Såg en tröttare hund och upplevde henne nästan döv och blind. Vi kramades med henne ett tag sedan gav de henne sprutan. Alla åtta ögon i rummet grät. Sidra blev lugn och det kändes så fint att jag, alfan och Cornelia höll om henne när hon tog sitt sista andetag.  Älskar min familj. Men älskar inte att de lämnar oss en efter en. När vi lämnade Röbäck så sa C: mamma lovar du att ingen fler dör nu!!??!! Hur lovar man det??