I mitt yrkessamma liv har jag flera gånger sprungit på Ångest hos brukare eller anhöriga. Ibland mer och ibland mindre. Att jobba nära en människa med ångest är otroligt jobbigt. Det där med att rida ur en ångest kurva har jag bevittnat med arbetsögon mer än en gång. Jag är oftas rätt slut psykisk när man slutat sitt arbetspass. Men om jag känner så, hur känner då människan med ångest?

Brandlarmet på Mariebergskolan som gått alldeles för många gånger innan jul har orsakat att minst en människa fått ångest. Vilket jag skulle helst ha ogjort alla dagar i veckan. Brandjävlasatanslarmet Alltså!!

Mötena fortsätter runt sonen och ena sekunden känner man sig stark och andra känner man sig som en blöt fläck. Ena sekunden känner man att det är bra att jag har den yrkesmässiga erfarenheten av Ångest. Andra sekunden känner man Skjut mej Jag måste vara den sämsta föräldern i Hela jävla världen.

Ena sida så vet jag hur det är att vara personal runt människor med ångest och allt vad det innebär (oroliga anhöriga som dumförklarar en, sitta på möte efter möte och få skit att man inte kan sitt jobb och bara gör fel) & andra sidan så ser jag föräkdraperspektivet (önska jag slapp detta).

Ena sida så har jag sett hur andra brukare få sina aktiviteter inställda och personal bli sjukskrivna pga arbetssituationen och andra sidan kan man gå över lik för att ge sitt barn den hjälp de behöver.

Ena sidan så har jag sätt andra brukare som är behov av mera hjälp stå åt sidan och andra sidan så känner man som förälder Ähh jag orkar inte se alla människor och ställa dem före mitt barns behov.

Nä det här med både yrkesmässig och föräldra erfarenhet om ångest suger.

Jag var på en intervju om positiv arbetssätt och detta arbetssätt är något jag verkligen förespråkar. Men orkar man enda in i mål denna gång.

Häromdagen när jag och barnen var på Leos Lekland hade sonen ett utlägg om att denna dag skulle nog bli ett kärnminne som var positivt men förra gången han var på Leos hade nog Vemod tagit på för då tyckte han det var jobbigt. Han fortsatte prata om kärnminnen i sitt liv hela bilresan hem. Han blev tyst och sa fundersamt, mamma tror du att det är Rädsla som tagit på mitt kärnminne från gymnastiken. Jag svarade, hur tänker du då. T svarade, Ja men jag blir ju så rädd hela tiden när jag tänker på gympasalen och att brandlarmet ska gå. Hur får man det kärnminnet glad igen.

Ja vad svara man på det……

Han avslutade med att Hans bästa och gladaste kärnminne är nog när vi fiskade i somras. Och det är nog ett av de finaste minnena jag har med honom oxå.

Häromdagen så pratade vi kärnminnen igen och T frågade vilket mitt bästa kärnminne är sen jag var lite.

Jag svarade direkt att en av mina skoterturer med min pappa är nog ett av de starkaste. Pappa kör och jag åker, vad jag minns gick det fort (säkert 60-80km /h hahaha) säkert minst 200km/h. Helt plötsligt nyper pappa bromsarna och skotern snurrar ett och haft varv på vägen och skidorna hamnar precis i rätt riktning för att köra in på skoterspåret som ledde hem.

Ett klockrent kärnminne. Sen har jag ju massa andra braiga kärnminnen men jag har en hel del som vemod har tagit på oxå. Minnen som skurit ärr i min själ, men jag har valt att inte älta utan använda dessa minnen och vända dem till nått positivt och lärorikt. Tex har folk svårt att sätta sig på Cilla numera och de är ofta människor kommer till mig och frågar om råd.

Våra kärnminnen är bra att ha både de trista och de roliga.

26 träningstillfällen har jag lyckats få in på 38 dagar. Om jag är nöjd med mig själv. Ohhhh Yes!

Har erkänt förut att vissa pass är tyngre än andra som i lördags fast nu var det tungt som mjölksyra delux i låren å blodsmak i munnen. (Ja jag gillar det haha ) Älskar att köra skiten ur mig så svetten sprutar och är hög röd i ansiktet minst en timme efter träningspasset, som jag tydligen var i lördags.

Denna vecka blir det lite mindre träning plus att vi faktiskt ska på personalfest nu på fredag. Vilket betyder att Cilla slänger in handuken på lördagens multi pass. Men minst 5 pass ska jag hinna med iaf.

Just nu kör jag väldigt mycket högintensiv träning. 100% i ca 20-50 min. Känner att flåset är tillbaka och att det börja gå lättare i gymmet. Även i innebandymålet börjar jag känna skillnad. Himmel och pannkakor vilka räddningar jag gjorde i kväll mot Dalen i Söndags ligan.  *klappar mig själv på axeln*

Alla som vill leva ett sunt liv med bra hälsa. Det går bara man skynda långsamt och vågar tro på sig själv.

Det är aldrig försent att få en god hälsa och en kropp som gör mindre ont.

När man jobbar på boende som jag gör så har man önskeschema och man är åtlagd att jobba varannan helg. Just på detta schema som vi jobbar på nu blev jag tvungen att ändra mina önskade helger. Jag fick de två första helgerna och den sista. När vi låg i influensan så fick jag lov att sjukskriva mig över den andra helgen som jag skulle jobba vilket krast betyder att jag inte jobbat helg sedan den 9-10/1.

Det är så här det känns att slippa jobba helg och vara ledig när resten av familjen är lediga. Helt fantastisk känsla! Sen att jag och sonen ändå vaknar tidigt får vi leva med hahaha.

Denna lediga helg blir det nog lite städning, träning för min egen del, innebandy med sonen och pulkaåkning. Jag börjar med träning, har bokat pass kl 09.15 nu på morgonen. Så nu är det dax för en lättare frukost.

Go morron!!

Vi ställer upp med ett lag igen i Tant cupen. Än en gång blir det i Hörnefors. De har en bra hall där det ryms många på läktaren. 5 mars smäller det jag hoppas ni kommer och hejja på Ersboda Tanterna.

Bjuder på en bild på förra årets vinnarlag. (Jajjemän vi vann)