Att vara mamma till ett barn med Ångest är inte alltid så lätt och blir ofta inte som man själv tänkt. Tisdagar hemma hos oss är förknippad med ångest eftersom det är gympa dagen. Nä då handlar det inte om att det är gympa och att själva gympan är ångest som för många. Utan det är själva utrymmet som utbringar ångest.

Idag var jag helt oförberedd på att barnen skulle till gympahallen. Ja precis jag hade glömt läsa veckobrevet. För hemma hos oss gäller det att ligga steget före och förbereda.

Idag var det tydligen storsjung. Kul säger många, jo fast inte i gympahallen säger sonen. Ser när jag lämnar sonen att han går från helt ångest fri till ett högt ångest påslag. Men vi har lärt oss mycket under det sista året, att rida ur ångesten är bla en sak som är extra viktig. Sonens Största stöd i skolan och vår hjälte  David hjälpte Sonen snabbt att hitta en lösning, Jag ingick i den planen. Inga problem för mig. Älskar när personalen tar egna initiativ och jag kan bara hänga på.

Har nämnt det förut att jag tycker det är viktigt att visa Sonen att jag litar på personalen. Jag har ¨många gånger jobbat på ställen där  föräldrarna inte litat på personalen och det över går ofta till deras barn. Vilket inte är så bra. Ja visst i vissa fall kanske det är välbehövligt men inte alltid.

Det jag vill påvisa när jag nu både är förälder och personal är att det är viktigt att man visar att man litar på varandra än fast man kanske inte alltid tycker om varandra. Jag menar för vems skull?

Hur gick det då i morse, jo vi gick till gympahallen och kika hur det såg ut och vad som väntade. Ångesten var hög, blicken flacka, man ser hur det kryper i kroppen.

Jag frågar. -Hur och var känns det i kroppen?

Sonen. – I hjärtat.

Jag känner hur jag vill gråta  men biter i hop och säger positivt. – Det är ju toppen att du berättar hur och var det känns, visst kommer du ihåg att det är farligt att inte rida ur en ångestkurva. Ju mer du stannar ju farligare tycker du att det blir.

Sonen säger Ja. Men om det inte går kan vi gå då? David svarar snabbt och tryggt – jag lovar att om det inte går så går vi ut. (mamman är nära till gråt för att hon är så rörd av tilliten jag ser mellan dessa två)

Detta  är något som är viktigt när man jobbar med människor – Tillit. Tillit kommer inte bara över en kafferast, det kan ta år att bygga upp. Jag har många gånger stått på andra sidan som personal och känns att anhöriga hatar en, men samtidigt känt tillit med människan jag jobbar med.

Dessa gånger önskar man att den anhörige kunde svälja sin stolthet och se till människan i frågas bästa. Ja nu säger många att ”jag känner väl mitt eget barn bäst” Javisst i många lägen är det så, men jag kan ju inte svara på hur mina barn är i alla lägen. Man är ju faktiskt annorlunda när olika människor är med. Jag kör ofta med raka och öppna kort. Detta är svårt för många, nu åker jag själv på en personal som kör öppna och raka kort. Visst känns de. Men tanken susar genom skallen…. – För vem skull.

I dag hade jag kunnat välja att stanna kvar för min egen skull och skyddat min son mot ångest attacken jag vet att han kommer att få när det är dags att gå med klassen till gympahallen. Men för vem gör jag det. Sonen och Davids tillit- Nä inte alls. Bara för min egen.