När jag växte upp hörde jag vuxna prata om 40 års kris. Jag tänkte 40 års krisen måste vara som cancer eller HIV? Haha! Fatta hur rädd jag var när jag va tonåring för 40 årskrisen. När min mamma fyllde 40 år var jag 12 år gammal. Det konstiga var att jag aldrig hörde talas om pappas Kris.

Han var ändå tre år äldre än mamma. Tänker att han hade nog en helvetes stor kris. För strax efter han passerat 40 år det var då hans arbetskada bröt ut. Att veta när man ska dö eller veta att man ska dö mycket tidigare än planerat, tänker att de flesta människorna planerar att leva iaf tills de fyller 75-80 år. Men pappa visste att han skulle dö tidigare. Usch, det måste vara den riktiga 40 års krisen. Inte som den verkar vara för många, man kommer på att man måste banta och skilja sig.

Nä pappas kris måste varit ett helvete. Bloggade när pappa dog om att jag haft två pappor, en frisk och en sjuk.

Min barndom bestod mycket att ta hand om mina småsyskon. Precis som många andra storasyskon. Mina brorsor framförallt min bror Jocke släpade på mig. Har inte så mycket minne av det men fått de återberättat. När han bröt sig lös från familjen så träffades vi inte så mycket, men under min sena tonårstid betalade jag tillbaka allt barnvaktande av mig själv. Hans första son hade kolik och snäll stora syster försökte jag vara barnvakt så mycket som möjligt. Ja dessutom fick man ju gratis mat. Haha. Hade inte gott om pengar på den tiden. 1000kr i månaden skulle jag klara mig på.

Om man jämför mina betyg från högstadiet och gymnasiet förstår man att jag hade det tungt. Ja plus att lärare i högstadiet gav mig dåliga betyd för att jag inte kunde stava. I gymnasiet blev jag utredd, för de trodde jag var dyslektiker, vilket var helt rätt. Ett ord jag dessutom aldrig kommer att kunna stava till utan rättstavningsprogram. Okej, mina betyg i högstadiet speglar nog min tid med psykisk ohälsa pga av mobbing och att pappa var sjuk.

Det fanns långa perioder då mamma jobbade och jag gick i skolan på dagarna, laga mat, tog hand om syskonen och dammsuga när jag kom hem. Ja plus att man fick liten extra fickpeng genom att bära in ved. Jag och lillebror tävlade ofta om vem som kunde bära in flest vedträn i sina armar. Gick väl bra till min brorsa blev galet stark haha. Mycket roligt och jobbiga saker har vi gått igenom. Men det är längesedan nu, Detta var egentligen ingenting jag reflekterade över då, detta var min vardag och liv. undanflykt att inte vara på byn. Min bästa vän bodde i huset där alla som mobbade mig brukade hänga. Jag visste att gick jag dit så skulle något otrevligt sägas eller göras mot mig. Som många andra ville jag bara passa in. Jag har valt att denna tuffa uppväxt ska göra mig stark och inget jag ska gräva ner mig i och tycka synd om mig själv. Visst många gånger så krasschar jag och människorna som bara känner den vuxna Cilla har nog svårt att förstå vad som händer i min hjärna. Men nu mera har jag valt mina vänner med omsorg. Och ja den bästa vännen har jag kvar och mår absolut inte dåligt när jag hälsar på Henne utan bara Värme och Kärlek

40 år.

Undra om krisen är att jag inte fattar att jag fyller 40 år? hmm! Med handen på hjärtat så är kroppen tröttare, mer trögstartad och RYNKIG! Typ halsen, en dag såg jag i spegel och tänkte, är jag skitig på halsen, Nä tammetusan jag har fått rynkor på halsen precis som en tant. Tur jag har en arbetskamrat som kan allt om krämer och vad de används till så tack vara krämen kan jag andas ut igen. Exakt min tanke också 40 års kris!

Men jag har bestämt att ta vara på livet och leva på mitt sätt!

En del av min kris kanske är att jag börjat Podda med min vapendragare John Gröntvedt. Podden för Livet med och utan funktionsvariation.

https://soundcloud.com/hjaltepodden/hjaltepodden-del-2 

Det finns 3 avsnitt att lyssna på. Ena sidan är jag nervös vad andra ska tycka och tänka, andra sidan tänker jag ähh, ena sidan tänker jag gisses får jag sparken nu och andra sidan Ähh då får jag väl hitta ett nytt jobb.

Pappas träskor och soffa sitter på min vänstra skuldra tillsammans med bl.a. min vän som jag mer än gärna hälsar på numera. Det känns tryggt och skönt att ha med sig vart jag än går.