Om knappt 3 månader fyller sonen 9 år men han planerar redan för kalaset och vilka han ska bjuda.

Jag undrar om andra barn i hans ålder har kalas, hur är det med era barn har de kalas? Vem bestämmer vilka de bjuder? Våra barn har alltid bjudit in hela sina klasser, men i år funderar jag på riktigt om vi verkligen ska göra det.

Barn som varit på våra barns kalas pratar ofta om kalasen som varit och att de brukar vara så otroligt roliga.

Men jag ser och hör ju att sonen inte blir bjuden tillbaka, ja visst han har blivit bjuden på sina bästa och närmaste kompisars kalas och jag fundera på om inte jag ska peppa sonen att bara bjuda dem som bjuder honom än om det blir väldigt få. För det är nog bara 2 i klassen som bjudit in honom.

Jag har läst i många forum att detta är verkligheten får många barn med diagnoser men själv är jag rätt godtogen och tänker ännu. De andra barnen i klassen har nog inte haft kalas.

Jag grubblar oxå på vilka jag ska bjuda på min och storebrors 90 års fest. Lite sång, lite dans och lite naket. Haha. Vissa är självklara andra är jag osäker på.

Man kan säga att vi är i ett vägskäl.

Detta är ett inlägg jag har funderat ett längre tag på att göra.

Det här med att förklara för barn om att de har en diagnos. Redan innan vi bestämde att göra en utredning på sonen så här jag  följt en hel del ”grupper” på Facebook och Instagram som vänder sig mot bl.a. anhöriga till barn som man tror eller har en diagnos.

Väldigt ofta kommer frågan upp, hur berättar jag för Kalle/Lisa att denne har Autism eller adhd?

Min spontana tanke är alltid! Har ni gjort en utredning utan att prata om varför?!? Nu i första hand är det då barn med normalbegåvning. (Ursäkta språket på förhand)

VARFÖR I HELVETE LÅTER MAN SITT BARN GÖRA EN UTREDNING UTAN ATT PRATA OM VARFÖR?

Vi har i flera år försökt bemöta vår sons egenheter genom att prata öppet om dem. Som när han har ”myrkryp”. Då frågar vi – Har du myrkryp, hur vill du bli av med Den? Står vi då i kö har vi alltid bett honom ställa sig en bit i från och snurra, vips är det lättare att fokusera.

Jag minns när vi såg Insidan ut och T utbrister på bion 6 år gammal. Det är så det känns i min kropp. (Ilska tog över spakarna och blev eld)

Det blev såklart lättare att återkoppla till hans utbrott eller rädslor efter den filmen.

Men jag tänker spontant som jobbat med människor med olika Funktionsvariationer i snart 20 år. Har inte dessa människor rätt att veta varför de känner sig annorlunda eller tycker att jag som normalstörd beter mig konstigt i deras värld. Har inte de rätt att veta varför deras föräldrar låter denne göra massa konstiga tester. Som sagt obegripligt i mina öron och ögon. Jag kan köpa om barnet har svår autism med en utvecklingssörning och man gör en utredning ”bara” för att omgivningen ska anpassa efter rätt kravnivå, men om man ”bara” anar ADHD och Autism 1.1 då tycker jag det är rent utsagt kasst och egocentrisk av anhöriga. För vem gör man en utredning då? Vi  bollade mycket med varandra som föräldrar om varför bi skulle göra en utredning men ju äldre sonen blev (typ 6-7år) så här vi såklart involverat honom mer och mer. När vi kände att vi inte kunde svara på någon fråga (Vi fick svara på ca 700-800 frågor innan själva utredningen började) Så frågade vi alltid sonen som till 99% hade ett rakt och klockrent svar.

Tycker verkligen inte att man ska göra det så krångligt. Finns massa bra förklara filmer på Youtube och liknande sidor.

Ärlighet varar längst!