Tack Vilken ära att bli Framröstad som årets Västerbottning. Blir så glad av alla hejarop, både av er jag känner och er jag aldrig träffat förut. Som jag sa i p4 Västerbotten när jag var där på nyårsafton. Detta började så mycket tidigare än med gänget på Uttervägen gruppbostad.

När jag var 16-17 år blev jag innebandy tränare för det anrika Umeå Flyers tillsammans med Olof. Där och då fattade jag att fysisk aktivitet är till för alla. Det är 24 år sedan. En av instruktörerna i Hjälteträningen var med i detta lag. Gisses så rädd jag var i bland, men nu vet jag bättre. Så var och kärleksfull människa. En riktig vän. Han har visat mig att det aldrig är försent att börja om eller ta nya tag.

Fördelen med att jag ofta känt av ett utanförskap under min uppväxt än fast jag haft vänner har jag under många år i mitt liv inte haft nära vänner. Den här tiden var en sån tid. Tur i oturen. Eftersom jag då kom på att tränare och coach var roligt. Utbilda mig både inom fotboll och innebandy. Gick en hel del utbildningar, lärde mig otroligt mycket under vägen som är bra att ha numera. En del har nog upplevt att jag varit kall och favoriserat en del som tränare. Ja nog sant. Har alltid brunnit lite extra för dem som är utanför och spelare som är lagspelare. Behöver absolut inte vara den spelare som gör mest mål, utan den som är bäst utanför planen. Har haft lite svårt för dem som tycker synd om sig själva och tar på sig offerkoftan. Har det fortfarande, har lust att ruska om dem och säga sträck på dig och sluta tycka synd om dig.

Har under mina spelande år sett många av dessa eller spelare som inte ser laget framför jaget.

Laget framför jaget är lika viktigt i arbetslivet. Brukar försöka jobba med det och förklara vikten med detta, att inte bara lyfta allt bra man gör själv och dåligt andra gör. Ibland når jag ut andra gånger inte. Detta kan sitta djupt rotat i en, tänker att vart i syskonskaran man är född spelar in och om man har syskon.

Som sagt för 24 årsedan startade mitt tänk. Inget är omöjligt, ibland måste man bara hitta nya vägar.

Ett fantastiskt ögonblick med Umeå flyers var jubileum matchen mellan björklöven guldlag från 1987 och Blue vings (tror jag dem hette) där vi delade in vårt lag i två gäng som fick lira med dessa. Har kvar vk tidningen med ett urklipp från den matchen. Men tyvärr på Brönet. Glädjen att få lira match med sina förebilder och idoler. Var själv lite för ung för att fatta hur stort det var. Men klart att det satte en prägel i mig. Minns en bild på Kalle där han just gjort mål och jublar mot läktaren. Härligt!

Vi fick faktiskt ett stipendium för vårt jobb runt Umeå Flyers.

Lång och rolig resa till idag.

Tack alla ni som röstat på mig. En röst på mig betyder en röst på människan som står bakom dem med funktionsvariation. Så glad och tacksam.

Ikväll går vi på Basket och hejar på Umeå. Jag håller som vanligt lite extra på nummer 33 och 20. Tycker verkligen Umeå måste först vilka otroligt braiga basketlag vi har i Umeå, både dam och herr. Tycker också att vi är lite väl stela vi i publiken, älskar att gå med människor med funktionsvariation, de skiter i vad alla tycker och lever om och hejar. Vi normalstöda har mycket att lära!

Bjud på er, livet blir såååå mycket roligare!

Bjuder på en bild från Hjältebanketten med två av mina bästa Basket kompisar. Kalle och Viktor kanske ni oxå känner igen från Hjälteträningen, de är två av nio instruktörer. (visst är mitt Flash halsband snyggt *lerstort*)