Tjejvasan – heja mig
En 40 års present som tydligen föll mig i smaken än fast jag verkligen inte trodde det. Älskar utmaningar av alla dess sorter, men skidåkning, nja. Men det blev ett Joo! Har som ni vet sprungit tuffa lopp med Uttervägens hjältar och jag har varit galet nervös, nu var jag rätt lugn, men kände mig stirrig. Men har jag ett mål brukar jag sällan bryta eller ge upp. 2 januari åkte jag min första skidtur, 23 mars åkte jag 3 fucking jävla mil på skidor. Inte den bästa tiden 4h27 min, men då har jag en tid att slå nästa gång. Eller vänta ska jag göra detta igen? Ja varför inte, nu har jag ju skidorna och Kerstin har redan bokat upp boendet.
Ja det tåls att fundera på. Skönt att jag styrketränat under åren! Av 3 mil blev det nog minst 25km stakning haha triceps och bål har nog sällan varit så trötta. Tur var väl det, jädrar vad bakhalt jag hade vilket gjorde att min höger ljumske redan kändes efter 2 km. Sista 4 km låg gråten i halsen av smärtan men jag skulle Aldrig ge upp så jag tänkte på att jobba med bålen och staka i jämn fart. Drog ner km till 7. 30 min istället för 9.30 sista 9 km, visste att ju längre jag var i spåret ju ondare fick jag.
Stod kvar i mål och väntade in Madde som fått valla om. Vi tog en härlig målbild ihop. Tack älskade vän att du tog med på detta äventyr som jag Aldrig hade valt att göra själv. Du sa under helgen att jag kunde tackat nej, det ligger inte av min natur att tacka nej Haha.
Gött att jag hade härliga Hejarop av Åsa Ögren och äldsta brorsan Jocke i vår chatt, ni taggade mig rejält. Kanske måste utmana Åsa på ett lopp. *ler asstort*
Senaste kommentarerna