Att leva i en npf familj har sina fördelar men också sina baksidor.

Just nu ser vi baksidan, ingen rolig sida. När man vet hur bra det kan vara med rätt stöd och struktur så brinner det i mitt hjärta att se allt rasa. Vi ser utifrån att de är flera som behöver stöd men det betyder inte att T inte behöver.

Att plocka bort ett stöd under själva utvecklingen är ju som att sluta med Rehab för ett trasigt knä innan det är helt återställt. Varför måste det Alltid bli sämre och hända nått innan man tar tag i saker. Jag har lärt mig i mitt yrke att ta tag i saker innan det händer, vi gör risk och konsekvensanalyser och gör en handlingsplan så man kan stoppa det innan det brakar lös. Nu står en 9 årig i kläm och ber sina föräldrar om att höja adhdmedicinen för att han ska orka skolan. Ska det verkligen vara så? Nej självklart inte. Vi vet att de på skolan gör sitt bästa men behöver hjälp av fler vuxna. Ska inte sticka under stolen att både Vi och T saknar D. Inte lätt att kliva in i hans fotspår. Är djupt imponerad av hans jobb.                                                                                   När det blir så här har den stora baksidan blivit att vi fått ställa in våran utlandsresa två gånger om.

Vi hoppas allt vänder snart så vi får en härligt sommarlov i hop och inte behöver reperera sonen hela sommaren.

Allt man krigat för i arbetslivet för människor med funktionsvariation känns det som vi blivit skjutna i foten som familj.

Har blivit en hel del basket för min del sista veckorna. Ett gäng från Hjälteträningen har kommit på att det är ett trevligt sätt att träffas utanför träningen. Jag är nöjd, jag har sedan dottern spelade basket gillat sporten. Jag gillar att det händer så mycket, att det kan svänga så enormt på en match och att man både kan göra 1, 2 och 3 poängare.

Det jag gillar allra mest är att det finns typ noll supportrar som skriker könsord, inga gnällgubbar eller fulla kostymgubbar som skriker domarjävel. Allt sånt har de lyckats hålla bort. Man hejar och buar på ett snyggt sätt. Precis som all sport ska vara.

I veckan har jag hunnit med att se en grym match med Umeå Basket där de gjorde en magisk vändning. Jag undrar när de ska sluta ha sin bäste klackledare ute i entrén för att ta emot vipgäster. Alltid när han kommer då vaknar resten av publiken. Nästa hemmamatch borde han vara med hela matchen och ge Umeå Basket den extra spelaren men ack så viktiga, publiken.

Idag kom jag och Alfan oss äntligen iväg på en match. Vi hamnade på bästa platsen med A3s trognaste fans, Bröderna Westerberg. A3 började bäst och lyckades dra i från men Luleå kom i kapp. Då fick Umeå Basket egna guru Luca igång publiken. Älskar verkligen att en sån stor man inom basketen kan bjuda på sig själv och sitta med trumma och tuta. Hatten av lixom.

I båda matcherna drog Umeå lagen längsta strået.

Hoppas bara fler Umeå bor får upp ögonen för dessa idrottsstjärnor vi har i stan.

Fysisk aktivitet 12 av 13 dagar. Ibland som idag flera olika träningspass. Först skidåkning, 7.5km (bara stakning), i kväll Tantinnebandyn. Så otroligt synd att mina matcher ofta krockar med Tantinnebandyn. Denna säsong har det varit rätt roligt att stå, vet inte varför men det har gått rätt bra i mål.

Måste ju säga att byta gym var en hitt för mig. Gillar gamla gymmet men älskar de många olika kondition maskinerna på Umeå Performance Center. Så många roliga alternativt, vecka 4 har de ”prova på gruppträning vecka” Tycker verkligen att ni ska ta chansen att prova deras gruppträning.

Appropå gruppträning så börjar vår hjälteträning imorgon. Sååå roligt. Ska bli så roligt att träffa alla glada träningsvilliga hjältar.

Tack Vilken ära att bli Framröstad som årets Västerbottning. Blir så glad av alla hejarop, både av er jag känner och er jag aldrig träffat förut. Som jag sa i p4 Västerbotten när jag var där på nyårsafton. Detta började så mycket tidigare än med gänget på Uttervägen gruppbostad.

När jag var 16-17 år blev jag innebandy tränare för det anrika Umeå Flyers tillsammans med Olof. Där och då fattade jag att fysisk aktivitet är till för alla. Det är 24 år sedan. En av instruktörerna i Hjälteträningen var med i detta lag. Gisses så rädd jag var i bland, men nu vet jag bättre. Så var och kärleksfull människa. En riktig vän. Han har visat mig att det aldrig är försent att börja om eller ta nya tag.

Fördelen med att jag ofta känt av ett utanförskap under min uppväxt än fast jag haft vänner har jag under många år i mitt liv inte haft nära vänner. Den här tiden var en sån tid. Tur i oturen. Eftersom jag då kom på att tränare och coach var roligt. Utbilda mig både inom fotboll och innebandy. Gick en hel del utbildningar, lärde mig otroligt mycket under vägen som är bra att ha numera. En del har nog upplevt att jag varit kall och favoriserat en del som tränare. Ja nog sant. Har alltid brunnit lite extra för dem som är utanför och spelare som är lagspelare. Behöver absolut inte vara den spelare som gör mest mål, utan den som är bäst utanför planen. Har haft lite svårt för dem som tycker synd om sig själva och tar på sig offerkoftan. Har det fortfarande, har lust att ruska om dem och säga sträck på dig och sluta tycka synd om dig.

Har under mina spelande år sett många av dessa eller spelare som inte ser laget framför jaget.

Laget framför jaget är lika viktigt i arbetslivet. Brukar försöka jobba med det och förklara vikten med detta, att inte bara lyfta allt bra man gör själv och dåligt andra gör. Ibland når jag ut andra gånger inte. Detta kan sitta djupt rotat i en, tänker att vart i syskonskaran man är född spelar in och om man har syskon.

Som sagt för 24 årsedan startade mitt tänk. Inget är omöjligt, ibland måste man bara hitta nya vägar.

Ett fantastiskt ögonblick med Umeå flyers var jubileum matchen mellan björklöven guldlag från 1987 och Blue vings (tror jag dem hette) där vi delade in vårt lag i två gäng som fick lira med dessa. Har kvar vk tidningen med ett urklipp från den matchen. Men tyvärr på Brönet. Glädjen att få lira match med sina förebilder och idoler. Var själv lite för ung för att fatta hur stort det var. Men klart att det satte en prägel i mig. Minns en bild på Kalle där han just gjort mål och jublar mot läktaren. Härligt!

Vi fick faktiskt ett stipendium för vårt jobb runt Umeå Flyers.

Lång och rolig resa till idag.

Tack alla ni som röstat på mig. En röst på mig betyder en röst på människan som står bakom dem med funktionsvariation. Så glad och tacksam.

Ikväll går vi på Basket och hejar på Umeå. Jag håller som vanligt lite extra på nummer 33 och 20. Tycker verkligen Umeå måste först vilka otroligt braiga basketlag vi har i Umeå, både dam och herr. Tycker också att vi är lite väl stela vi i publiken, älskar att gå med människor med funktionsvariation, de skiter i vad alla tycker och lever om och hejar. Vi normalstöda har mycket att lära!

Bjud på er, livet blir såååå mycket roligare!

Bjuder på en bild från Hjältebanketten med två av mina bästa Basket kompisar. Kalle och Viktor kanske ni oxå känner igen från Hjälteträningen, de är två av nio instruktörer. (visst är mitt Flash halsband snyggt *lerstort*)

4 januari, Idag skulle pappa fyllt 72 år, första syskonbarnet fyller 23 och mitt nyaste syskonbarn har namnsdag. Cirkeln sluts lixom.

Pappa som jobbade på vk hela min uppväxt hade nog blivit extra stolt att hans dotter blev Årets Västerbottning 2018. Så klart man hade velat fira den vinsten med honom. Många har stoppat mig på gatan och i affärer för att säga grattis. Blir väl extra tydligt när jag rör mig med Uttervägens hjältar. Roligt när en man sa påvägen till Coop idag att de var så nöjda och stolta att detta gruppboende är på deras område. Hur fint är inte det!

Det blev skidåkning idag med 4 km med jobbet. Så himla härligt att kunna träna ihop utomhus.

2018 började i kaos och slutade i glädje.

Vi inledde året med utredning på sonen, adhd och autism 1.1 blev resultatet. T ville själv prova botmedicin som han kallade det. Med ett fantastiskt samarbete med Ts resurs i skolan började det nya äventyret med att hitta rätt medicin och dos. Allt flöt på bra tills sista månaden i skolan. Resursen fick privata förhinder och en ny sattes in. Kaos utbröt hemmavid, vi fick korta dagarna och pussla med våra scheman. Välmående hos båda barnen. Är det viktigaste. Barnen fick ett långt sommarlov. Från 16 juni till 16 augusti, dottern var såklart ledig hela sommarlovet.

Innan jag gick på semester så åkte uttervägens hjältar till Stockholm och sprang Toughest i Lida. Klart det roligaste jag har gjort på länge. En otrolig planering krävs och mycket framförhållning, men helt klart värt. Z-profil gänget ordnade så två av hjältarna hamnade i morgonsoffan på Tv4. En otrolig upplevelse för dessa människor.

Vårens stress runt betygsättning slår hårt på en högpresterande 12 årig tjej. Tur sommaren erbjöd mycket tid på Brönet bara med familjen. Vi brukar oftas planera in sommarens semester direkt efter midsommar, men detta år var ett Ölandsbesök med familjen Bergström inplanerat i mitten av juli. Vi lyckades åka när temperaturen aldrig gick under 20. Helt fantastisk vecka, med många fina minnen. Vi lärde oss otroligt mycket och känner oss starka som tar oss iväg med dessa förutsättningar. Sonens resurs har sagt flera gånger att han är så imponerad av att vi utsätter vår familj för dessa utmaningar. Men handen på hjärtat när vi är mitt uppi kaoset undrar man vad fasen vi håller på med och varför gör vi detta om och om igen. Men vi älskar att umgås med familjen Bergström, dottern älskar dessutom att umgås med deras dotter. Helt galet vad dessa två är avslappnade med varandra.

Sommaren bestod mycket av spontana kvällsdopp med mina syskons familjer

Första veckan på Brönet hade vi fullt hus av syskonbarn. Jag verkligen älskar när huset är fullt av barnskratt. Jag faller in i ett sånt härligt lunk, vi går på skogspromenader, fiskar, har små picknickar och badar. Syrran och hennes man jobbade fortfarande så deras dotter kidnappade vi från förskolan och gav ledigt i några extra dagar innan hennes sommarlov hade börjat. Fatta att kunna ge någon annan den tiden och kärleken. Helt fantastiskt.

Vi flyttade hem lite tidigare än vad vi brukar, nu rullade hjältehelgen förberedelser igång ordentligt. Hjältehelgen blev succé. Jag är otroligt stolt över teamets resultat. Nu planeras 2019 hjältehelg för fullt. 14-15 juni kör vi. Lite mer och lite bättre.

Piraterna i vattenhindret och Gatuloppet med Virena Andersson, Eddy Bengtsson och de andra ”gladiatorerna” var såklart största hitten. Vi jobbar på att boka dessa åter igen. Att jag dessutom fick äran att lära känna Emma Söderlind från Göteborg under hjältehelgen känns extra fint. Tänk att det kom deltagare från Kalix i Norr till Göteborg i söder. Botkyrka gänget gjorde ett stort intryck på mig. Heja er.

Vi hann med två Bröllop i sommar, skulle ha varit tre men det blev två, nångång ska vara den första som man blir avbjuden. Inte alla som förstår hur vi i familjen Brönemyr prioritera men det kan vi inte heller begära. Familjer som har barn med särskilda behov inom sina väggar förstår nog mer att man är tvungen att göra sina egna prioteringar istället för att lägga fokus på andra. Livet tar oväntade vändningar i bland, jag är då nöjd med resultatet.  Om det blir samma om nått år får tiden och utvecklingen visa.

Har under sommaren sett på nära håll vad ett valår kan göra med en människa, vi människor måste verkligen börja tänka på vad vi skriver på sociala medior. Är otroligt imponerad hur flera jag känner står kvar och väljer att jobba politiskt. Att behöva larm och livvakter inför valet är ju fruktansvärt. Jag vill tro mer på människan och min tro på medmänsklighet.  Jag kan hålla med att det inte är okej att vi ännu inte har en regering men bakom varje politiker finns en människa, bakom varje människa kanske det finns en familj, en syster eller bror och framförallt ett barn.

Hösten har gått både i dur och moll, tuff skolstart för båda barnen inte fören efter höstlovet vände allt. Så tacksam att det kom en lite ängel kom till dotterns klass, Bräntis skolan blir kvar och sonen börjar ha nedräkning till jullovet. (okej vi höjde dosen oxå)

16 september sticker ut lite extra i moll. Vår familjemedlem och vän i över 13 år dog. Vår hund Hejsan begav sig till hundhimlen. En otrolig sorg i hela familjen. Osmakligt dock att en del fråga stax efter hejsans bortgång om vi tänkt skaffa ny hund. Herregud låt oss sörja. Vi får se. Haft hund i 19 år. Hela mitt vuxna liv.

Typiskt nog blev det väldigt mycket övertid på jobbet för min del och när jag gick på några dagars julledigt innan jul kände jag att väggen var nära. Minnet svek och jag hade svårt att ta mig upp. Men mitt i allt så fick jag en otroligt fin julklapp.

Någon hade nominerat mig till Årets Västerbottning. Hur stort och fint är inte det?!

Torsdagen innan julafton hade jag min sista jobbdag. Efter ett besök på Z-profil blev jag helt grundlurad. In kom värsta teamet med den största blombukett jag någonsin fått, jag som var utmattad av all övertid och kamp här hemma grät mest hela tiden. Att Västerbotten kurirens läsare visste vem jag är och dessutom tyckte jag var så pass bra att de röstat fram mig som vinnare hade jag aldrig anat. Att så många klippt ut från vk tidningen, köpt frimärke och postat är jag ännu mera tacksam över. Så himla fina ni är.

Vi lovade att vara tyst, gick sådär. Två timmar senare ringde Frida till sin mamma. Så himla fina. Än fast det står mitt namn så har Uttervägens Hjältar en stor del i detta pris. Jag ringde såklart till några oxå. Svårast var att inte berätta för syrran Ida. Hon och hennes familj skulle fira jul här. Jag ville spara den överraskningen till julafton. Så Thomas syster Maria och hennes familj ville jag ge en extra julklapp till. Alla blev super stolta, när vi satt oss vid middagsbordet titta Maria på mig med glansiga och stolta ögon och sa Tänk att min svägerska är Årets Västerbottning 2018.

Än fast året varit en enda lång bergodalbana är jag tacksam över allt som hänt.

En lätt parates är väl att tant blev 40 och storebror Jocke blev 50 glada år. Jag fick en present jag sent kommer att glömma av min vän Madde. En fucking jävla startbiljett till Tjejvasan 2019. Jag som inte ägt ett par skidor sedan 6:an, inte åkt sedan gymnasiet då jag fuska för att jag inte fatta hur man åkte. Men att ge en utmaning till mig mår jag bara gott av. Så jag tar den på fullaste allvar och har stakat många mil i stakmaskinen på Tenton gym och invigt mina nya fina/snabba skidor. Det fantastiska gänget på jobbet hämtar sina skidor hos sina föräldrar och bestämde förra helgen att vi skulle inviga skidorna ihop. Har ett otroligt bra och inspirerande jobb. På söndag när jag jobbar har de efterfrågats skidåkning igen. Ca 8 km har jag lyckats skrapa ihop. Som sagt jag älskar utmaningar.

Nu springer vi in i 2019 och jag hoppas verkligen på ett bra år.

Årets Eldsjäl gala.

Hector Valeria har gjort en Sverige resa där han lyft olika föreningar/grupper som gör något extra. Han och hans team besökte En av uttervägens hjältar och vår hjälteträning. Nu finns filmen ute och jag tycker verkligen ni ska kolla in den.

Ni kan samtidigt passa på att rösta på de nominerade i årets Eldsjäl gala. Min röst hamnade på Bara vanlig Nicklas. Man kan även nominera inför nästa år vad jag fattat.

Idag hade jag ett spännande samtal, men den karamellen suger jag nog på ett tag till. Först ska vi försöka få ihop ett bra samarbete med Umeås grymma basket lag A3. Ett basketlag för människor med funktionsvariation, det vore väl något?! Jag ser verkligen inget stopp på Hjälteföreningen och vår tillväxt.

Tack för alla fantastiska hejarop på vägen när det gäller nomineringen till årets Västerbottning.

Många äldre damer som nicka och log i dag åt mig när vi var på avion. Antingen tyckte de synd om mig som satt och vänta eller så gav de mig lite extra kärlek. Jag hoppas på båda. *ler asstort*

https://aretseldsjal.se/artiklar/hectors-resa-del-2-hjaltarna-i-umea-som-siktar-mot-klassikern/

Idag har mitt vänta tålamod prövats, på bilden (som lyckades lura folk på min fb att vi väntade tillökning, sorry det skulle aldrig hända) väntar jag på dottern som provar kläder.

Att bara vara hemma under julen kan vara vårt bästa beslut på länge.

Brönemyrs familjen behöver vila och återhämtning.

Umeå och mariehemsområdet är otroligt vackert i alla årstider.

Äntligen är det ordentlig nedräkning till jullov. Fredag då tar barnen ledigt i 2 halv vecka.

Hösten har varit tung, kan verkligen förstå andra föräldrar som propagerat hårt för läxfri skolgång. Att motivera dottern har knappast aldrig varit ett problem. Men att motivera sonen när medicinen är påväg ur kroppen, efter en lång skoldag. Nja inget nån av oss gillar. Vi har under hösten tagit bort nästan alla aktiviteter som tar energi för att all energi ska finnas på skolan. Är det så vårt liv ska vara?

Vi är nöjda med skolan inget snack om det, men undra om vi säger samma sak efter vårterminen.

Som sonen sa i morse, kan inte du vara lite mer som D? Då vet man att han är nöjd med skolans resurs. Stackars den som ska fylla Ds plats i vår.

Ja är hen lika lyssnade, DC nörd, fyrkantig och ha viljan att lyckas är det nog inga problem. Har man dessutom erfarenheter av Fortnight och andra spel då ligger man plus.

Vi kämpar på precis som många andra npf familjer.

Mitt i allt kämpande är det mycket skratt och glädje, alla funderingar, tankar och knasiga idéer kan få en att vira sig i skratt. När vi skulle sova i går kom frågan, varför är vissa hundar smarta och andra dumma? Varför jagar vissa hundar älgar och andra vallar får? Svara på det ni just när ni ska till  och sova haha.

Nu ser vi fram emot julafton och framförallt nyårsafton (enligt dottern) för då kommer Putte med familj. Hans dotter Evelyn kan verkligen få fram det bästa hos C. Tänk att barnens kusiner också är deras bästa kompisar. Ja båda barnens bästa kompisar är Brorsans ungar. Hoppas de håller kontakten livet ut. Som C säger. E är ju som en syrra till mig, henne kan man alltid lita på än fast det kan ta flera månader innan man träffas och prata.

Precis så är det, familj för mig är dem jag inte behöver höra av mig till och redogöra saker utan familj för mig är den som efter ett halvår finns där på samma sätt som senast vi såg. Vi har bara lite mer att prata om. Typ som Madde. Vintern träffas vi otroligt lite men sommaren träffas vi så ofta vi kan för att jobba ikapp det vi missat haha.

Undra om det är första gången en Boendehandledare i Umeå blivit nominerad som årets Västerbottning. Såklart är det nog våran Hjälteträning som ligger bakom en hel del. Men det står Boendehandledare, som ligger bakom Uttervägens hjältar resa. Det är väl delvis sanning. På ett gruppboende är vi många som är delaktiga, personal, chefer, anhöriga och framförallt de boende själva. Men att det sedan är över 50st på våra måndagsträningar är det vi i Hjälteföreningen som ligger bakom tillsammans med Uttervägens hjältar. Utan dessa förebilder och instruktörer ingen Hjälteträning.

Min älste ”Brorson” Jonathan, skrev på sociala medior för en tid sedan detta

Gå in och rösta på Cecilia Cillan Brönemyr!!! Anledningen varför ni ska rösta på henne finner ni nedan!
En människa med stort hjärta! Passion för träning och vilja att ge alla människor de förutsättningar att kunna övervinna sina hinder i livet. Oavsett hur svårt ditt, mitt eller någon annans hinder ser ut att vara, så visar Cilla att inget är omöjligt, inget hinder är för stort.

Hon hittar styrkan (glöden) hos varje individ även om den är låg. Cilla hjälper dig att finna din inre styrka, hon väcker liv i den, även om du själv inte trodde den fanns. Hon ger ett extra handtag till dem som behöver det för att ta sig upp att hitta sin egen passion. Vilket gör att man succesivt bygger upp sitt självförtroende, ökar sin livsglädje, självkänsla och förmågan att kunna anta nya utmaningar och viljan att lära sig nya saker.

Det vackraste en människa kan ge till andra människor, är sin tid. För tiden du ger andra kommer du aldrig att få tillbaka, vilket är det dyrbaraste vi har. Ovasett hur hög lön man än har, så kommer det aldrig att kunna ersätta en annan människas tid som de ger en. Cilla ger verklingen varje individ den unika tiden och möjligheten att utvecklas. Hon kämpar för att göra varje individs hinder till hinderbanor som man ser fram emot att utföra och att bemästra, sett till sin egna förmåga.

Därför nominerar jag, Cilla, till Årets västerbottning att hylla och minnas.

Ni som känner mig vet och förstår att jag såklart blir rörd av denna fina text. Har aldrig tänkt på det så, att tid är så dyrbart. Så är det nog för många. Men för mig är det självklart att ge av min tid till andra som behöver den mer.

Hoppas ni oxå röstar på mig som årets Västerbottning, låt mig gärna veta om ni gör det. Jag blir lika rörd varje gång någon skriver eller kommer fram och säger att jag fått deras röst.

https://www.vk.se/2601058/rosta-vem-ska-bli-arets-vasterbottning