Jag tänker på uttrycket att man gett någon sina bästa år när förhållandet tagit slut. Hur kan man säga det? Jag menar – man kan ju inte ge bort sitt liv, man kan bara leva det och om det var ens bästa år så kan det ju inte ha varit så illa… Eller?
Jag har delat mitt liv med min sambo i 13 år. Eller egentligen i 16 år eftersom det var då vi lärde känna varandra och eftersom vi bägge två bodde på folkhögskolan så umgicks vi nästan tjugofyra timmar om dygnet. Men det var inte förrän 7 november 1997 som vi blev ett par. Jag var ung och han var yngre. Vi flyttade ihop efter ett halvår, mycket beroende på att vi ändå så gott som bott tillsammans i flera år.
Vi har haft vår upp- och nedgångar både i vårt privata liv och i vårat gemensamma liv och det har inte alltid varit lätt. Men så är inte livet så lätt heller, och vi har aldrig slutat att älska varandra och velat det bästa för varandra.
Ångrar jag mig? Nej. Inte en sekund.
Har jag gett honom mina bästa år? Ja och nej, det har varit mina bästa år mycket tack vare honom men det har ändå varit mina år. Skulle vi göra slut skulle jag ändå se tillbaka på våran tid med kärlek och glädje.
Jag kan säga det med säkerhet eftersom vi för något år sedan tog en paus i förhållandet och jag kände då inget agg eller ånger för den tid vi hade haft. När vi beslöt att bli satsa på vårat förhållande igen så gjorde vi det med helt andra ögon än de vi hade när vi inled förhållandet -97. Vi visste mer vad vi gav oss in i och också mer vad vi kunde vänta oss.
Mycket har hänt under dessa tretton år. Syskonbarn har blivit vuxna och andra syskonbarn har fötts. Det har varit skilsmässa, förlovningar, begravningar, dop, skratt och tårar.
Fysiskt har vi åldrats, kroppen förändrats, psykiskt har vi vuxit. Våra drömmar och mål är inte samma nu som då. Vi är inte samma nu som då. Precis som det skall vara.
Hans familj har blivit en del av min och min en del av hans. Vi har blivit en enhet med två separata personligheter.
Jag älskar inte allt med honom och han älskar inte allt med mig. Men vi älskar det andra så att det räcker.
Jag är inte nykär. Det tror jag bara man kan vara när man nyss blivit tillsammans, när allt är spännande, när den andra är något att utforska, att upptäcka, när allting är mer osäkert. Det betyder dock inte att jag inte fortfarande blir varm när han ler emot mig, att jag inte fortfarande får ett glädjeskutt i hjärtat när han ringer, messar eller mailar när vi är ifrån varandra.
Vet jag då allt om honom nu? Känner jag honom utan och innan? Nej. Tack och lov för det. Han fortsätter överraska mig, jag fortsätter hitta nya sidor hos honom. Vi fortsätter upptäcka och utforska varandra, men vi har en helt annan trygghet nu.
När jag började skriva det här så började jag fundera på vad det var som gjorde att jag föll för honom. Jag kan inte svara på det. Inte för att jag inte vet utan för att det är för många saker. Det är väl så det är, att det är inte en sak som gör att man faller – det är flera delar som tillsammans skapar det rätta paketet.
Jag älskar honom mer idag än jag gjorde från början. Varje år när jag tror att jag inte kan älska honom mer än jag gör just då blir jag förvånad över att det visst är möjligt.
Han är inte mitt liv, han delar mitt liv.
Dagens tips: Sluta aldrig att överraska varandra.
Senaste kommentarerna