Jag har vuxit upp med att höra att ”om du ska klaga så kom med ett förslag på en förbättring annars låt bli att klaga”. Ungefär som att om du inte röstar i riksdagsval så kom inte och beklaga dig över politikerna som sitter där.
Idag då jag lyssnade på ”Ring p1” när jag körde till jobbet i affären i Klimpfjäll, så var det en dam som ondgjorde sig över den kommersiella rovdriften av vår fantastiska allemansrätt och att det måste förändras och förbättras. Då frågade programledaren Täppas Fogelberg såklart: -Jaha och har du något konkret förslag till hur det ska gå till?
-Njae, jag kan ju inte lagtexter och sånt ju…svarade damen överraskat.
– Nej men du vill att det ska vara annorlunda så på vilket sätt ska det förändras? Sa Täppas.
-Nej det vet jag inte, förändras och förbättras ska det, sa damen vagt.
Där dog den debatten för hur ska man gå vidare när det inte finns något mål att föra diskussionen mot?
Vi är beroende av varandra
Samma sak gäller när man ska driva företag eller föreningar – det krävs ett gemensamt mål som alla drar sina strån till. Det är mycket konkret och uppenbart i serviceyrken såsom i affären i Klimpfjäll liksom andra liknande verksamheter. Den som driver tex en affär är beroende av att kunderna kommer dit och trivs så mycket att de kommer tillbaka. Kunderna är i sin tur beroende av att affären finns för att de ska kunna handla och göra ärenden just där den affären står. Det finns ett gemensamt mål hos både kunder och affärsinnehavare att behålla affären och den service den kan ge.
Klickar inte den symbiosen, alltså det samspelta beroende man har av varandra så kan det antingen leda till att kunderna sviker eller att affären inte kan erbjuda service vilket iofs det ena ger det andra…
Vi är beroende av varandra i glesbygden på ett annat sätt än i staden. Är affären stängd finns inte ett seveneleven runt hörnet utan det är grannen som får öppna kylskåpet och låna ut en liter mjölk. Det är därför det gör mig så ledsen att höra och uppleva kniven i ryggen av andra glesbygdsbor.
Kniven i ryggen
Där står jag i butiken och får en intresserad fråga om var bladet om aktiviteter i Saxnäs tagit vägen, den personen hittar det inte detta år och undrar om jag vet var denne kan hitta det. Jag förklarar att det inte mig veterligen finns något sådant blad i år när ingen har hunnit ta sig tid att göra ett.
Då kommer den, kniven i ryggen, en fnysning och ett ja det kunde man väl vänta sig att det inte blev gjort… Tänk om istället denne kunde komma med ett förslag såsom ”oj vad synd, finns det något jag kan göra för att hjälpa er med att göra ett nästa säsong?” det hade värmt och upplevts som ett stöd.
Nu fick jag ett fnys och ett slags yttrande om min och min bys dåliga arbete. Här saknas symbiosen, det samspelta beroendet att nå samma mål, att arbeta tillsammans och stötta i stort och smått för vårt områdes bästa. Javisst en bagatell men många bäckar små. Vi är beroende av varandra och om vi inte förmår streta tillsammans så kommer ingen göra det för oss.
Fatmomakke
Min pappa bygger en kåta i Fatmomakke på en plats han fick av den föregående ägaren och som pappa har upplåtit till mig. Vi fick ta en tur till Länsstyrelsen och till länsrätten innan platsen blev min och nu i vår dränerades platsen av pappa med sin hemmabyggda grävare. Nu är platsen den torr och fin och kåtan som byggs slipper ruttna av väta det första den gör. Det är den första kåtan pappa bygger och vi alla i familjen tycker det är mycket spännande.
Tänk att en Malåstenlundare bygger en kåta i Fatmomakke – det är kul att olika släkter vävs samman på dessa mötesplatser. Träffade den fd ägaren av kåtaplatsen under arbetsdagen på affären och denne var så glad över att en ny generation skulle bygga och mötas där och föra livet vidare i Fatmomakke. Det gjorde mig glad och tacksam över att vi hade samma mål och att dennes generösa gest att ge bort en kåtaplats som inte längre nyttjades till en yngre generation var så fint. Sådant gör att utvecklingen går framåt och inte stannar av och leder till att allt dör ut.
En symbios, den fd ägarens önskan om att Fatmomakke ska leva vidare fungerade med min – även om vi gör det på olika sätt.
Åker hem till pappa och mamma efter ha jobbat klart i Klimpfjäll och ska hämta barnen så får jag höra att kåtabygget åter ifrågasatts och att den inte byggs enligt de regler som finns. Det var den andra kniven i ryggen den dagen för mig.
Fatmomakkestyrelsen hade varit på besök och pappa frågade efter vilka de reglerna var som han inte följde men fick inget svar. Han frågade hur det ska göras på rätt sätt, att han vill få konkreta förslag på hur det kan förändras och fick en del svar vilket var bra.
Tänk om Fatmomakkestyrelsen kunde säga vad roligt att ni vill hålla Fatmomakke levande och bygger en kåta. Tänk om de kunde innan man bygger presentera alla gällande lagliga regler och osynliga regler som de anser är i bruk och underlätta arbetet. Det skulle ha varit fint, en trevlig och uppskattad hjälp.
Vi i familjen vill vara i Fatmomakke, vi gillar byn och mötesplatsen och vill att den ska leva vidare. Vi önskar att vi alla här kunde hitta gemensamma mål för att nå det och stötta varandra att göra det vi är bra på för att lättare nå fram. Det känns inte som den symbiosen riktigt är på plats ännu men jag hoppas det omfattande arbetet med att ta fram en ny styrning av Fatmomakke kan ge en blomstrande plats framöver.
För det är i balansgången mellan bevarande och utveckling som vi kan nå den levande bygden, bevarar vi och inte utvecklar så ruttnar allt bort i orördhet och utvecklar vi det fel utplånar vi också det vi vill bevara.
Vänligheten
Så efter att ha hämtat barnen fixar jag iordning två moppar som ska hyras ut åt några trevliga fiskare. Stressad springer jag in på Kultsjögården och då händer det, det som raderar bort de två knivarna i ryggen: en av fiskeguiderna frågar om jag behöver hjälp. Jag svarar snabbt nejdå det går bra. Han tittar på mig och säger är du verkligen säker och ja jag är säker men den uppriktiga omtänksamheten och det ärliga erbjudandet om hjälp lyfter dagen och ger mig hopp.
Så mitt förslag efter allt detta klagande är att jag ska bättra mig att hjälpa andra och lära mig att se när någon behöver ett uppmuntrande ord och inte en banna. Jag vill kunna dra ut fler knivar än jag hugger i ryggen på andra.
Pretentiöst kanske jo men verkligen nödvändigt för om vi ska överleva här och orka vara så beroende av varandra som vi är måste vi hjälpas åt.
Senaste kommentarerna