ont

Nu börjar allt arbete. Ja det jag tänker på är att snart är alla årsmöten genomförda och nya styrelser tar vid. Telefonlistor med nya kollegor ska skapas, protokollen ska skrivas klart, konstitueringar ska slutföras, planeringsdagar ska genomföras , framtiden börjar ta form och sen som grädde på det  moset ska tre kollegor avtackas. De har tillsammans över 100 år som fackligt aktiva och har verkligen satt sina spår i den fackliga historien.

Har redan prickat in datum för 2012 i almanackan, det är sjukt, det håller jag med om. Å andra sidan vet man ju inte om man ska medverka på det eftersom ett viktigt årsmöte kvarstår för en av styrelserna som jag har äran att få vara delaktig i.

 Ett årsmöte som kan bli en stor stor bit i min livshistoria. Jag är en av fyra kandidater till en ordförandepost……….önskar att vi alla kunde vara ordföranden, för visst är det lite knäpp att kollegor och kompisar står som motkandidater, men men så är det. Blir det inte jag blir det någon annan som har mitt fulla stöd och förtroende. Och blir det inte jag som blir ordförande så hoppas jag på en plats i styrelsen. Kan bara vänta och se.

Men visst kan man konstatera att det är friskt för en organisation, styrelse att det finns flera kandidater till en rad olika uppdrag, det visar på engagemang och vilja och en framtidstro, en framtid som flera vill vara med och göra till det bästa för våra medlemmar.  I detta fallet heter organisationen IF Metall

Men nu till något viktigare. Jag får rent ont i själen. Det får jag på grund av allt som just nu sker i Japan. Det börjar bli så mycket att det är svårt att ta in. Det hade mer än väl räckt med en jordbävning, eller en tsunami eller en kärnkraftsolycka. Men nu kommer allt på en gång. Vad kan man göra ?

När tsunamin drog in över bla Thailand så klarade vi oss med någon dag tillgodo. Vi lämnade ett paradis ..Khao lak, som sedan totalt utplånades. Vi har återvänt och tyvärr, för oss är det inte lika fint längre, även om det är nybyggt och grönt igen. Jag förstår de som nu åker dit och tycker det är ett paradis, men det är långt ifrån hur det var förut. Nu är det en katastrof igen och nu sitter man säkert, men känner en hopplöshet eftersom man inte kan hjälpa till. Tycker det är nog nu, vill frysa tiden och allt och bara ordna upp allt i Japan och överallt annars…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>