Ja, vad kan man säga. Om det finns någon politiker som fortfarande lever i villfarelsen att den här kommunen är BÄST på att ta emot flyktingar i hela landet ska jag snabbt ta ned den eller dom på jorden.

När man som lärare måste börja arbetsdagen med att trösta en ung kvinna som säger att "om jag död kanske det blir bättre" och torka tårarna, och försöka intala henne att det kommer att bli bra fast man egentligen inte vet om det är så. Om man ska svara på frågor som "vad kan vi göra" och man inte har något svar att ge. Alla flyktingar är "vanliga" Sorselebor, heter det, men jag undrar………

Skulle någon säga till mig en vecka innan lönutbetalning att jag kommer att få 3000 kronor mindre i lön den här månaden men inte förklara varför så att jag förstår det skulle jag bli……upprörd. Om jag skulle bli tvungen att lägga lägga mitt  liv i andras händer skulle jag vilja vara säker på att dessa händer visste vad de gjorde och hade de kunskaper som behövs för att jag skulle vara trygg.

Förlåt min bittra ton, men ibland måste man få vara ärlig. Många läser min blogg och de som känner sig träffade får gärna göra det, vi andra gör så gott vi kan tills vi inte orkar längre.

Ha det bra där ute!

Det är fredagkväll, brasan sprakar i kaminen i ljusen lyser varmt i vardagsrummet. Barnen äter popcorn, tittar på tecknat och kör leksaksbilar över golvet så det visslar om det. En lugn och harmonisk kväll, med andra ord.

Lugn och harmonisk är inga ord jag skulle använda för att sammanfatta tiden sedan min senaste blogg, men det är en annan historia. Har i alla fall förstått att Änglar finns, mitt ibland oss och de har varken vingar eller gloria, men ett mycket stort hjärta och en massa erfarenhet som de gärna delar av sig med om man ber om det. Låter kanske en aning kryptiskt, men det är det inte. Ibland kommer hjälpen från håll man inte kunnat ana.

I dag var en av de bästa på skolan- att ett påstående som "Den lyckligaste dagen var när……." kan bli ett sånt bra tillfälle att få träna svenska och samtidigt prata om något som alla kan relatera till, blev bättre än jag vågat drömma om. Svaren skrev jag upp på tavlan så alla kunde läsa:

• ….Jag gifte mig med min man.
• ….Jag fick mina barn.
• ….Jag fick komma till Sverige.
• ….Jag fick börja på High School i Kenya.
• ….Jag får åka tillbaka till Eritrea.
• ….Jag fick mitt första barn.
• ….Jag fick börja på SFI och lära mig svenska.
• ….Jag får träffa min mamma igen.
• ….Jag fick PUT- Permanent Uppehållstillstånd.

Den sista tog extra mycket, eftersom han under denna vecka fått veta att han får stanna i Sverige med sin fru. Jag kan inte förstå vilken lättnad det måste vara, men jag förstår att det är stort. Alla svar är stora, och diskussionerna som följde blev väldigt bra. Ödmjuk blir man många gånger när man jobbar med dessa människor och jag slås ständigt av deras glada leenden när de förstått uppgiften man gett dem eller när de förstår hur fel deras svar blev men ändå kan bjuda på ett skratt åt sig själva. Ibland kan det hetta till ordentligt när man tror att den andre sagt något helt annat och då får man agera fredsmäklare, och lugnt och tydligt förklara hur det ligger till. Såna här dagar lever jag länge på, och tro mig de behövs.

Att vara på jobbet är lugnt om man jämför tillvaron med en tvärarg fyraåring som börjar dagen med att säga nej till allt, vägrar klä på sig och som inte har något annat intresse än att göra tillvaron svår. Jag kan inte annat än hoppas det är en övergående fas. Nu måste jag lägga på ved i kaminen och sedan blir det "Let´s dance" på tv.

Ha det bra där ute!

Det roligaste och pirrigaste med att man nu får redigera sina egna kommentarer här på vk.se är att man aldrig vet vad det står förrän man klickat för att läsa dom. Ska det stå något bra eller är någon sur på mig….? Oavsett vilka kommentarer jag får så är de hemskt välkomna. Diggaknappen och kommentarerna är det enda som ger en hint om att någon faktiskt läser det jag skriver, annars har man som bloggare faktiskt ingen aning.

Den senaste tiden har jag stångats med många tankar, kommit till några insikter och fölorat några illusioner. Jag antar att det är det som är livet- som en god vän till mig brukar säga: Det händer då åtminstone nåt hos dig! Vilket jag kanske ska vara tacksam för. Sedan kan man ju undra varför vissa saker händer just mig……

" Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan och

förstånd att inse skillnaden "

Nej, jag har inte gått och blivit religiös, men jag kan förstå om ni tror det. Den här bönen som kallas Sinnesrobönen brukar jag tänka på ibland och den har hjälpt mig många gånger i livet. Just nu har den behövts lite mer än vanligt. En av de förlorade illusionerna jag pratar om är att den polititker jag röstade på i senaste kommunvalet visade sig vara en helt annan person än jag trott, och jag kan med gott samvete säga att hon aldrig mer kommer att få min röst.

En insikt jag fått är att man helst ska rätta in sig i ledet, le och se glad ut. Men se, det tänker inte jag göra! Jag är i grunden en glad och positiv person, men jag är också en som säger ifrån när något är fel. Min mamma och pappa lärde mig att behandla alla lika och ställa upp för de som har det sämre än en själv. Det är jag mycket tacksam för, och för de som tycker att den sidan av mig är obekväm eller opassande så får den vara det.

Nu ska lyssna på lite "Längesen" med Petter och Veronica Maggio innan jag går till hotellet och lyssnar på Lars-Göran Waden. Det är bara att ta honom på orden:

"Livet rullar vidare"

Ha det bra där ute!